Insändare: Tack för att ni fanns där

Insändare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Insändarskribent är tacksam för all vårdpersonal som fanns där under pandemin.
Kära läsare. Damer och herrar. Individer som drabbats och påverkats av den grymma pandemin.

December år 2019 slog coronapandemin till både hårt och stort och kom att påverka alla. Många drabbades kraftigt, medan andra knappt märkte av det. Många kämpade för sina liv, medan andra ignorerade det. Onekligen skördade pandemin många liv. Samtidigt som sorgen lade sig som en dimma över världen förlorade vi barn, föräldrar, rädda och isolerade, och de som förnekade allt.

De som drabbades hårdast av pandemin var sjukvården. Jag vill därför uppmärksamma och hylla några av de som trotsade pandemin och klev fram trots all rädsla. Dessa individer gjorde det som ingen annan vågade genom att se döden i vitögat. De fanns där när ingen annan gjorde det och riskerade sina egna liv för våra. När de precis som alla andra ville isolera sig från smittan, gav de sig istället rakt in i den. Jag vill hylla de individer som räddade liv, som satte samhället framför sig själva och tog titeln som hjältar. Jag vill hylla sjuksköterskorna.

Alla dessa sjuksköterskor, alla dessa individer, vaknade på morgon och satte sina liv i fara. Försök att föreställa er känslan att varje dag tvingas lämna era nära och kära för att omges av en potentiellt dödlig smitta, en smitta som ingen vet någonting om, förutom att den skördar liv efter liv. Att tvingas bära på en konstant oro och rädsla att själva smittas eller att smitta andra. Kan vi ens föreställa oss den ångesten de måste genomlidit när de varje dag tvingas äventyra livet på dem personer de älskar mest i hela världen? Dessa individer offrade inte bara sin hälsa för samhället, många offrade även sina liv. Sjuksköterskorna förlorade sin ledighet och återhämtning till längre arbetsdagar och fysisk utmattning till följd av ökad personalbrist och smittspridning. De drabbades av känslomässig och mental dränering, för mitt i allt kaos glömde de bort sig själva och sin hälsa, och vad fick de som tack för sina uppoffringar?

De kom att tituleras som hjältar, för de räddade liv med sin hälsa som insats. Individer, likt alla oss andra, tvingades jobba dag ut och dag in för att rädda våra liv, för att ge oss en framtid, en vardag, att se fram emot. Med tanke på den höga anpassningsförmåga och flexibilitet som sjuksköterskorna tvingades ha, är det inte konstigt att flera av dem slutade, att de tröttnade och gav upp hoppet på det yrke som de så länge kämpat för att bli en del av. Trots allt detta gjorde de hjältedåd, trots allt detta fanns de på plats när vi blev sjuka, och trots allt detta var det just de som satt där bredvid när vi tog våra sista andetag. Helt vanliga människor tvingades riskera sina liv för samhället, med enda utvägen att säga upp sig, ändå valde många av dem att stanna kvar, dra sitt strå till stacken och rädda tusentals liv. Alla dessa individer är självklara hjältar, hjältar värda att hyllas.

Den sjunde juni år 2019 var den dag som min mamma tog examen. Till följd av den personalbrist som rådde, var hon i princip anställd innan hon ens var färdigutbildad. Som sjuksköterska kände sig mamma viktig, hon fann en lycka i att finnas där för sina patienter och kunna göra skillnad för andra människor. Mamma han jobba sju månader innan pandemin började ljuda på nyheterna, och ytterligare två månader innan pandemin drabbade henne. Hon insåg ganska tidigt vilka uppoffringar som krävdes av henne och de hon jobbar med. All ovisshet till följd av alla nya besked samt rädslan och oron att dra med sig viruset hem till familjen. Som sjuksköterska utsattes mamma för alla möjliga sjukdomar, vilket ledde till att hon, likt många andra, kände ett extra stort ansvar att hålla sitt avstånd till omgivningen.

Idag är det närmare 2,5 år sedan pandemin bröt ut. Det har varit 2,5 år av isolering, ångest, ovetskap och rädsla. 2,5 år av sorg över alla de oskyldiga individer som föll offer. Sjukvården blev vår räddare i nöden, utan sjukvården skulle viruset vinna. Sjuksköterskorna offrade sin hälsa för samhället, med några enstaka applåder som tack för sina uppoffringar. Sjuksköterskorna fick en hjältestämpel som fick många av dem att kämpa vidare, men som även bidrog till mer ångest, ångest att inte räcka till. Så istället säger jag tack, tack för att ni fanns där, tack för att ni aldrig gav upp hoppet, tack.

Nora Skjärbekk

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.