Jag har följt en bäck under många år,
men snart finns den ej längre kvar,
av allt vatten syns det snart inga spår,
i mitt hjärta, ett vemod jag har.
Fåran är nu med grönska, nästan fylld,
bäverhyddan står ödslig och tom,
fågellivet som en gång bäcken förgyllt,
allt som hörs, är ett skri från en lom.
Denna vackra bäck, som jag följt genom år,
den jag hört under årstiders gång,
ej längre nån glädje av den jag får,
av dess muntra, och porlande sång.
Jag tänker på bäcken, den liksom jag,
mött vårar med hela sin fröjd,
hur den hoppat över stenar, så glad,
alltid sprudlande, och så förnöjd.
Nu ser jag på den, med vemod i blick,
kanske borta för alltid den är,
men de ljusaste minnen ger ändå en kick,
dem från bäcken, i hjärtat jag bär.
A-M Käll