Ida Thunberg: Det som är på riktigt

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ett kollektivt lidande drog in över byn.

Efter varje match blev det bara mer och mer tydligt. Axlar som sjönk allt längre ner, hopp som började lämna. Oroliga samtal mellan människor som möttes på samhället eller på promenaderna runt Degernäsuddarna och Gryten.

Noll poäng. En allsvensk tabell som obarmhärtigt berättade sanningen som befäste lidandet. Vecka efter vecka. Match efter match.

Men i allt det smärtsamma blir det också vackert tydligt vad som är på riktigt, det där som bara finns där inuti. Det som inte går att köpas för varken pengar eller poäng. Det som bara är. Det som är ingjutet i hjärtat och som aldrig kommer att lämna.

Vi visste hela tiden, alla vi som var där i lidandet tillsammans, att de rödvita färgerna för evigt är våra. Vi var där i segeryran, vi är där när poängen uteblir.

Under andra halvlek i måndags kväll stod jag vid spisen. Jag lagade en fläskfilégryta med chili och massor med lök.

Ingen skulle ens äta maten, i alla fall inte den kvällen. Barnen var hos sin pappa, och själv var jag mätt. Men jag var tvungen att göra nånting. Så jag lagade mat.

Jag klarade inte ens av att titta på matchen. Just då var det tillräckligt jobbigt att höra ljudet från den.

Sundsvall som ledde. Först med ett mål, sen med två. Crème fraiche, vitpeppar, lite curry och mera lök. Ingredienser på måfå, fokus inte alls på stekgrytan framför mig.

Men vad händer? Matchminut 83. Abdelrahman Saidi gör mål. Vi har reducerat!

Nånting som väcks långt därinne. Hoppet som nyss kändes så avlägset fladdrar till.

89:e minuten, mål igen. Saidi igen.

Jag överger fläskfilégrytan. Skriker rakt ut. En poäng! Ska vi äntligen få en poäng?

Det blir tre rakt igenom ljuvliga, innerligt efterlängtade poäng. Jag ser oss framför mig, ser oss alla i våra hus och lägenheter, på Bosna och var vi nu befinner oss. Jag ser hur vi hoppar, vrålar, jublar tillsammans med sträckta armar upp mot Degerforshimlen.

Det kollektiva lidandet fick ännu en gång förvandlas till kollektiv lycka.

Vi utser Abdo Saidi till samhällets kung. Hattrick i Sundsvall och vår frälsare.

Dagen därpå serverar Café Berget specialgjorda rödvita bakelser för att fira. På samhället sträcker vi på oss igen, pratar om miraklet i Sundsvall.

Aldrig blir det så tydligt som nu, att i Degerfors IF vinner man inga segrar bara för sig själv. Man vinner för alla. På samma sätt som förlusterna bärs av många fler än spelarna i laget.

På söndag står vi på Stora Valla igen, precis som vi gjorde under de tunga inledningsmatcherna. Med något lättare hjärtan än sist, men också med vetskapen om att lyckorus är en bräcklig känsla som sällan varar för evigt.

Vi vet att det inte kommer att vara lätt alla gånger.

Men vi vet också att vi står kvar. Genom allt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.