Susanne Sjöstedt: Det är ju bara sjukt

Ledare
PUBLICERAD:
Hela affären med den tafsande tjänstemannen och efterspelet kring det, kommer att kosta Karlskogaborna minst fyra miljoner kronor fick vi bekräftat i veckan.

”Vi sparar och vi snålar för att våra verksamheter ska fungera. Vi ställer upp och ändrar om för att på bästa sätt kunna finnas för våra brukare.

Vi ändrar våra semestrar, vi köper arbetsskor. Vi uträttar ärenden med privata bilar och får begagnade möbler, när något behöver bytas ut i våra verksamheter. För vi vet, att inget får kosta mer, än vad det nödvändigtvis måste!”

Frustrationen över detta i en insändare i dagarna går fullkomligen att ta på. Varför finns det alltid pengar till vissa men inga pengar till andra? Hur kan vissas jobb vara värt så mycket mer?

Nu räcker det inte med fyra miljoner heller. För det går ju inte att ”bara” räkna in generösa avgångsvederlag till tre välbetalda kommunala chefer. Till det ska läggas rekrytering av nya chefer på posterna och en inkörningsperiod på sammantaget säkert minst ett halvår innan de på allvar kan axla ansvaret i chefsrollen. Ett halvår där kommunens verksamheter tvingas puttra på halvfart eller avkräva övriga medarbetare på en övermäktig arbetsinsats för att kompensera upp.

Men det är nu ingenting jämfört med det helt vansinniga i att en av cheferna som kommunen och chefen själv i närmare två månader hävdat har SAGT UPP SIG SJÄLV, skickas hem med ett års arbetsbefriad lön på fickan.

En lön på 76 000 i månaden i 12 månader som en kompisklapp på axeln av en kommundirektör som när den dealen gjordes – utan den politiska ledningens vetskap – själv redan fått sparken! En kompisklapp värd en miljon som mer än något annat känns som ett tack för en demonstrerad solidaritetshandling av personalchefen gentemot kommundirektören när affären briserade.

Att kommunen i flera månader dessutom försökt gömma denna uppgörelse från allmänheten stinker lika illa det.

Skattebetalarna betalar kalaset. Nog förtjänar de att veta om det är dåligt förhandlade avtal, en nonchalans med skattepengar eller – och mer troligt en kombination av de två – som ligger bakom att chefer som till synes frivilligt lämnar sina jobb får förmåner som om de tvärtom blivit uppsagda.

Vi har genom åren fått lära oss att acceptera att inte ens offentliga chefs- och direktörsavtal ser ut som anställningsavtalen för oss vanliga dödliga. Regioner och kommuner rekryterar dessa ur en liten grupp och det tenderar att pressa upp både löner och villkor.

Men att slänga skattepengar efter vanliga kommunala chefer som själva valt att gå är ju bara sjukt. Att man i den politiska ledningen verkar rycka lite på axlarna och mena att det där med löner och avslutande av anställning och sånt är delegerat till tjänstemännen, räcker inte helt uppenbart inte. Inte när tjänstemännen så här utstuderat utnyttjar den delegationen för egen vinning.

Susanne Sjöstedt