Ida Thunberg: En mammas tankar

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Så kom blomstertiden till sist, och i år fick vi vara med vid kullen på Strömtorpsskolans skolgård och njuta av sångerna, av grönskan och ja, av själva livet.

Förväntan inför ett nästan oändligt långt sommarlov. Sovmorgonsdrömmar. Fötter som inte kommer att vara riktigt rena igen förrän en bit in i september.

Jack och hans vänner intill varandra, sjungandes sångerna de tränat in, och sen – fortfarande tillsammans och vidare ut i sommaren.

Samtidigt i Folkets Hus gjorde hans bror sin sista dag i årskurs sju. Första året på högstadiet är över, och jag kan minnas lite av hur det var. En känsla av lättnad över att det gick, att man faktiskt klarade det. Alla dessa salar, alla nya lärare, ett skåp istället för en bänk, massor av nya människor, skrivna och oskrivna regler.

Som deras mamma önskar jag väl alltid att jag hade gjort lite till. Funnits där ännu mer, tjatat lite mer om en del saker och lite mindre om annat. De senaste veckorna har jag dessutom haft massor med jobb att göra. Så den tid som väl borde ha lagts på sånt som städning och fix har bara blivit till vila och trött häng i soffan, eller möjligen sent jobb efter att barnen somnat.

Något sommarfixat hem finns således inte här, vilket lätt kan spä på de där dömande mamma-tankarna om att jag väl borde kunna gjort lite mer. Ha lite finare hemma, och åtminstone ha planerat avslutningskläderna lite tidigare än samma dag.

Men kvällen innan skolavslutningen så satt vi där, jag och Jack, i vårt enkla men mysiga spabad på baksidan i trädgården i Strömtorp. Vattnet 39 grader varmt, och vi var mätta och glada efter en kväll med middag hos barnens mormor och morfar med den högt älskade kusinen Jasmine, 1 år, och hennes pappa Erik som gästspelare.

Och vi pratade, sådär som vi alltid gör. Om stora och små saker, om livet och den här kvällen faktiskt även en stund om döden.

Så småningom gick vi upp, timmen betydligt senare än den brukar vara på vardagar, men det låg ju ett helt sommarlov framför. Bara en enda liten tidig morgon till att klara av. Så det kändes okej.

Sen pratade jag en stund med Milo vid köksbordet, och även han delade med sig av bitar av sitt liv och sina tankar, och jag la mig senare med en visshet om att vi ändå har detta. Vi har varandra.

Vi har stunderna, vi har tilliten. Vi har alla våra små samtal.

De sker inte i ett ständigt dammsuget hem, och ibland får vi snarast kryssa in i huset genom en labyrint av fotbollsskor, väskor och ett eller kanske tio klädesplagg.

Men trots alla brister så är det vårat liv, som vi nu får ta vidare in i en blomstertid med lust och fägring stor.

Så till mina söner, och till alla andra barn och unga och föräldrar som kanske aldrig riktigt känner att de räcker till. Att det alltid finns mer vi kunde ha gjort.

Nu tar vi sommarlov. Det är dags. Nu. Låt oss vila en stund från kraven, måstena och tankarna på oss själva som mindre än vi borde vara.

För vi är ju tillräckligt bra. Just som vi är, just denna dag och alla andra dagar.