Värmländska bryggeriet som snabbt blivit ölnördarnas favorit

Efter drygt tre år är värmländska bryggeriet Ten Hands redan stora favoriter internationellt.

Festivalinbjudningarna står som spön i backen, men att man är från Värmland är inget man skyltar med.

– Vi bara råkar brygga här.

Det säger Robert Hedell, en av sex delägare, och medgrundare till bryggeriet.

Han, liksom de flesta andra, jobbar på vardagarna med annat. En är mekaniker, två är elektriker, en annan mikrobiolog. Bara en har ölbryggning som huvudsyssla. Inte i det egna bryggeriet, utan hos Wermlands Brygghus i Kristinehamn. Men där har också Ten Hands Brewing sina egna jästankar och burklina.

Tankar och lina som fått jobba hårt de under åren som gått.

Bryggeriet föddes ur ett gemensamt intresse för craftbeer, alltså hantverksöl. Bolaget grundades i november 2018, ett halvår senare levererades första ölen till krogar och restauranger.

– Vi har sedan starten dubblat vår produktion varje år, men vi har inga anställda och har aldrig haft. Alla pengar vi får in investerar vi i utrustning, säger Robert Hedell.

Bryggeriverksamheten sköts till mångt och mycket på kvällar och helger. Vilket såklart tar på krafterna. ”Slitigt, men roligt”, som Robert säger.

När kan ni anställa någon?

– Oj, det är svårt att säga. Förhoppningen är såklart att det här ska bli så stort att man kan ha ett par anställda. Det skulle ta ner mycket av den vardagliga pressen på oss andra. Vi är några för få, men om och när det sker är svårt att sia om.

– Personligen kommer nog inte jag att byta jobb, utan jag trivs med det jag gör nu.

Men trots den fåtaliga skaran och bara några verksamhetsår i bagaget har man redan hunnit bygga upp en hajp, både nationellt och internationellt. Ten Hands har över åren blivit inbjudna till många festivaler.

– Framgång föder framgång, förklarar Robert Hedell och beskriver craftbeervärlden som öppen och inbjudande.

– Folk gör inte det här för att det finns en massa pengar i det, för det finns det absolut inte. Det är snarare en extremt pressad lågmarginalbransch. Du måste upp i gigantiska volymer och ha väldigt mycket medvind om du ska få snurr och tjäna pengar.

En ”extremt dyr hobby”, kallar han det och skrattar.

Ölbryggandet slog ner som en bomb för runt sju–åtta år sedan. Bryggerier poppade upp som svampar ur jorden. Några har kastat in handduken, men fortfarande dyker nya aktörer upp. Craftbeer blev ett fenomen som kommit för att stanna.

– Craftbeerbryggerier drivs ofta av eldsjälar som tycker att produkten är kul, även om en del fastnar i ett fabrikstänk i mikroskopformat.

Den ölsort som starkast förknippas med hantverksöl är ipa, india pale ale. Den dök upp som en relativt ny sort när craftbeerrevolutionen kom.

– Då var folk vana att en burk öl kostade 13 spänn, men det fanns ingen inbyggd vana för vad en ipa skulle kosta. Det har gjort det lättare för de som gör craftbeer att ta betalt. Det kan också vara en anledning till att craftlager inte slagit igenom, för folk ”vet” vad en lager brukar kosta.

Vi återgår till hajpen som Ten Hands rider på. Robert Hedell säger att det finns några faktorer som spelar in i framgången.

– Vi hade det väl förspänt. Både jag och Johan (Eklund) hade jobbat med craftbeer tidigare. Jag har också varit ölbloggare och rest runt på spännande festivaler och hängt på de bra barerna. Så jag hade ett bra kontaktnät redan från dag ett, så vi kunde direkt ringa runt och fråga om barer ville ha vår bärs.

– En annan faktor är att vi medvetet valt ett varumärke som inte är geografiskt anknutet. Vi ville uppfattas som ett globalt varumärke från dag ett. Det ska inte vara viktigt var vi verkar egentligen. Just nu råkar vi brygga här, men det skulle lika gärna kunna göras i New York eller Tokyo.

Men att ”välja bort” det värmländska har inte varit ett medvetet val, säger Robert Hedell.

– Där har vi kanske myntets baksida av att vi hela tiden försökt profilera oss som ett världsvarumärke. Folk här vet inte riktigt att vi finns. Vi har tappat en stor del av möjligheten med lite lokalpatriotism. Ölintresserade värmlänningar vet att vi finns, men gemene man har nog ingen aning.

Vi återvänder till festivalbesöken, ett fönster för ”fantastisk PR” som Robert Hedell uttrycker det. Och ett kvitto på att man gör något bra och uppskattat kom i fjol. Då fick man en inbjudan till den ölfestival i Europa som har högst anseende i branschen – Mikkeller Beer Celebration Copenhagen.

– Det var otroligt hedrande och det är få förunnat att få en inbjudan dit, det blir en otrolig kvalitetsstämpel.

I år fick man komma tillbaka.

Blir det en press på er, att skapa fler och fler unika öl?

– Jag vet inte om en sådan inbjudan skapar press, vi har redan rätt så hög press på oss själva. Vi har varit väldigt ärliga med oss själva och sagt att vi ska alltid, i alla lägen, försöka göra den bästa ölen vi kan. Vi kommer aldrig tillåta oss att ta några genvägar och slarva. Så vi har redan pressen på oss, men det är klart att man ibland kanske känner det lite som att man inte förtjänar det, utan man blir väldigt ödmjuk i de sällskapen.

I fjol fick man också en annan kvittens på att det som tappas ur ”grytorna” i Kristinehamn är bra. Då tog Ten Hands förstaplatsen på en offert från Systembolaget.

– Man skulle göra en hazy ipa och vann man skulle man göra 38 000 burkar som skulle finnas i det tillfälliga sortimentet. Så innan vi gav oss in i det så fick vi titta på hur mycket vi var tvungna att brygga under ett antal månader för att hinna med.

De burkarna är så slut. Totalt har det blivit drygt 100 olika bryggningar som hamnat på fat och burk. Flera tillsammans med andra bryggerier, så kallades collaborations.

Cirka 15 sorter finns att beställa via Systembolaget, men att få in en burk i det fasta sortimentet är svårt, säger Robert Hedell. Mycket sätts på spel.

– Det skulle vara roligt om Violetta, som vi brygger mest av, skulle hamna där. Men skulle vi testa att få in den så kan den inte återkomma till det lokala sortimentet där den finns i dag.

Violetta spelar på många sätt en speciell roll för Ten Hands. Inte nog med att det är ett av de populärare ölen, det är också namnet på den illustratör man använder sig av, och som fått ge namn till en sort. Violetta Smoliankina är från Ukraina, vilket gjort att det pågående kriget kommit bryggeriet nära.

– Hon fick fly landet och vi har donerat pengar till Röda korset, bland annat genom att sälja t-shirts med de ukrainska färgerna på vår logga.

Robert Hedell säger att Violetta får fria händer när hon skapar. Unikt, knasigt och quirky beskriver han designen. Hon får ett eller ett par ord och sedan får hon ”springa fritt”.

– Designen är superviktig. Drömmen vi hade var att om man druckit ett par olika av våra öl skulle man direkt kunna se att det var vi om man såg en tappkran på en bar. Det ska finnas en igenkänning även om alla är olika.

Hur ser marknaden ut i dag jämfört med för fyra år sedan?

– Det finns fler varumärken och kvalitén är bättre. Det finns en överrepresentation inom craftbeer, det produceras mer produkter än vad som säljs, vilket är en ohållbar ekvation på sikt. Vilket gör att alla tvingas utveckla sig hela tiden. Om fyra år kommer kvalitén vara ännu högre.

Och det kommer sortera ut vissa bryggerier?

– Nånstans borde det göra det.

Vad gör att ni inte blir ett av dem?

– Du måste hålla dig relevant, annars slutar folk köpa dina produkter. I viss mån måste du följa trender, även om vissa trender måste man stå emot om man inte tror på dem.

Även om Ten Hands Brewing har blivit många andra bryggeriers gunstlingar så är man fortfarande ett litet bryggeri. Som brinner för det man gör och kan brinna för det tack vare förstående familjer.

Men är ni förbi uppbyggnadströskeln nu?