Bilsamlandet har gått i arv

Helge Olsson, snart 104 år, samlar på DKW medan sonen Stig, 72, föredrar Citroën. Veteranbilarna har de renoverat själva. Nu har de varsin gedigen samling med rullande klenoder.

Att bilar ligger far och son Olsson varmt om hjärtat går inte att ta miste på. Medan pappa Helge ägnat yrkeslivet åt stensättning och först som pensionär började med veteranbilshobbyn har sonen Stig alltid jobbat med bilar. Först som anställd på Citroën och därefter med egen verksamhet. I dag är Stig pensionär och driver en mindre verkstad hemma i Tvärskog, nära Kalmar, där han även renoverar andras veteraner. Under åren som gått har både han och hans far hunnit förfina ett gäng äldre fordon.

–  Jag kör med alla mina bilar under sommarhalvåret. En vecka i taget. Lite regn gör inget men på vintern får de stå inne, säger Stig och skrattar.

Pappa Helge slutade köra bil när han fyllde 101 år. Nu är det rullatorn som gäller.

–  Hans intresse för DKW kommer från min farfar som köpte en ny sådan samma år som min pappa tog körkort som 18-åring - det var 1936, berättar Stig.

Modellen kallades spånkorg eftersom den hade träkaross. Den körde Helge och hans far – Stigs farfar - med även under krigsåren. Då med hjälp av gengas och fem liter bensin i månatlig ranson. Bensinen behövdes för att starta bilen.

Stig fick som liten följa med till försäljaren av DKW i Nybro – där man även sålde Citroën. Han fick broschyrer som han fördjupade sig i och snart var intresset väckt. Det var Citroën som gällde.

–  Jag minns att jag tyckte bilen hade så fina former. Det var modellen D, den som kallas för paddan.

Nu har han en ”padda” som han ägt i snart 20 år. Han köpte den i delar och ägnade flera år åt att renovera motorn och växellådan och sedan sätta ihop bilen. Till och med klädseln är original - en skräddare lagade det som behövdes.

–  Paddan är inte som alla andra bilar. Den är väldigt personlig, säger han.

Stig letade länge efter just den här modellen som heter DS 19 och är från 1960.

–  Det är fascinerande bilar med hydraulik som driver både fjädring, växellåda, styrning och bromsar. Citroën var även tidigt ute med främre skivbromsar, det infördes redan 1956.

Bilmodellen hade under några år i början ett något skamfilat rykte men hade trots det trogna köpare. Paddan drogs med barnsjukdomar – men när de var åtgärdade höll märket hög kvalitet, menar Stig.

–  Jag vet att taxibilarna höll för att köra bortåt 20 000 mil utan att motorn krånglade. Det var betydligt längre än exempelvis Volvo och Peugeot på den tiden.

Pappa Helge har hållit fast vid DKW under alla år. Han har numera sju bilar – med årsmodeller från 1953 till 1965, det sista året innan märket bytte namn till Audi. Helge började med att renovera sin pappas 53:a, och på den vägen var det. Nu har han en fin samling, inklusive massor med reservdelar. Han har till viss del ”smittat” sonen Stig som också äger en bil av det märket.

Även DKW har de fyra ringarna i fronten som numera är Audis varumärke, och som symboliserar de fyra bilmärkena Audi, DKW, Horch och Wanderer. Det kan leda till missförstånd.

–  Många ungdomar som ser en DKW frågar vilken Audi det är, säger Stig.

Han samtalar ofta med intresserade som kommer fram när han kör runt med någon av sina pärlor. De väcker minnen hos de äldre och nyfikenhet hos de yngre. Att bevara veteraner är definitivt en kulturgärning.

Anna Björe/TT