Marie Johansson Gadde: Att gå bredvid

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Sommaren står i sin fagraste grönska och det är lätt att leva.

Ja, så tänker vi oss sommaren. Som en mall för hur lycka skall se ut. Ändå passar vi människor inte alla gånger in i den mallen. Det går inte att vara genomlycklig hela tiden. Det skulle nästan vara lite jobbigt, nästan som att få träningsvärk i ansiktet efter att gått och sett glad ut en hel dag. För mig har sommaren hittills inneburit en konstig mix av alla känslor. I juni flyttade pappa till stan. Det är en stor förändring för oss båda. Han får inte längre vakna till en av Karlskogas vackraste utsikter, den från Labbsandsviken mot den långa strandremsa som utgör stan.

Vår tätort ligger som en korv runt sjön med tätare och tätare bebyggelse. Här har han bott sedan 1973 och här har vi gått bredvid varandra, bott bredvid varandra och på många sätt varit beroende av varandra. I stället flyttar nu sonen med familj in i det huset och cirklarna sluts.

Och häromdagen var jag barnvakt och behövde bara gå några meter till grannhuset. Där möttes jag upp av två glada pojkar som precis fått sommarlov och nu gjorde sig hemmastadda i det hus där deras pappa växt upp. Titta här farmor! Och titta här! Titta på mig! Och jag tänkte att nu blir allt så annorlunda, och samtidigt så lika. Och efter en intensiv stund när allt skulle förevisas och någon leksak råkade hamna på taket utom räckhåll så var det min tur att visa. Och så visade jag dem kantarellerna som växte efter vägkanten. Samma kantareller som pappa såg men inte plockade några dagar tidigare.

Jag visade dem hagen, berättade att de skulle se upp för huggormarna som bor där och att de måste ha stövlar på sig. Väl tillbaka med stövlarna på och med en medryckt papperskorg att plocka svampen i skred de till verket. Det var som om tiden stått still. Jag tänkte på alla generationer som gått precis här, ömsom lyft blicken mot sjön och sett ner mot marken för att hitta detta gula guld. Två sommarglada små lintottar på upptäcktsfärd.

För mitt inre såg jag hur flera generationers familjemedlemmar gick bredvid och gjorde dem sällskap. Och jag tänkte att det är det finaste man kan få göra. Gå bredvid. Att få vara delaktig på lagom avstånd.

Att få ge en hjälpande hand om den efterfrågas men kanske oftare lita på att nu händer saker på ett nytt sätt. På ett vis som jag kanske inte gjort, men att det blir också bra. Vem vet, kanske bättre. Vi måste ha tillit till varandra när vi vandrar här under vår tid på jorden. Och på ett sätt går vi ju alla bredvid varandra. Ibland ger vi en hjälpande hand, ibland får vi den. Det gäller bara att se den.

Marie Johansson Gadde