Torbjörn S. Karlsson: Sin egen lyckas smed

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Undrar just var det kommer ifrån?

Ett gammalt uttryck, kanske rent av ett ordspråk eller ordstäv, som litet förenklat kan förklaras med att det är upp till var och en att se till att man har det någorlunda bra. Efter egen fattig förmåga.

Så vem vill inte vara sin egen lyckas smed, i synnerhet i tider som dessa.

När börserna störtdyker och det till och med gått inflation i själva ordet lågkonjunktur.

Då är det bättre att vara sin egen lyckas smed än att sätta sin lycka på spel genom att lägga insatsen i händerna på spekulerande fondförvaltare och andra lycksökare.

Men från allra första början – när uttrycket såg dagens ljus som ingen vet när det var – så var det varken aktuellt med sviktande börser eller fondförvaltare.

Nej, skulle man våga sig på en gissning så kanske ordspråket mera gällde ett lyckligt äktenskap, daglig spis på bordet och ett hederligt arbete att gå till. Kanske som smed.

Men hur som helst med det, ordstävet fanns i alla fall den 5 mars 1917, för då hade filmen ’’Envar sin egen lyckas smed’’, med Rickard Lund i huvudrollen, premiär på Röda Kvarn i Stockholm.

Ett stumfilmsdrama inspelat av Hugo Edlund i Svenska Biografteaterns Ateljé på Lidingö.

Men frågan kvarstår. När myntades uttrycket?

Ja troligen var det inte innan de yrkesskickliga smederna invaderade Sverige men varför var det just smeder som fick stå modell för ordstävet? Varför inte bönder, bagare eller skomakare?

Troligen berodde det på att smederna upplevdes som en mycket kompetent och stolt yrkesgrupp som sågs, av både sig själva och andra, som dels styvare än mjölnaren och dels för att de innehade en viktigare position i samhället än andra skrån.

Så tänk bara, om det skulle finnas några smeder i ens släktled bland dom som gått före.

Stolta och starka slägg-svingare som kunde stå som förklaring till varför man blivit som man blivit.

I alla fall i fantasin.

Nu är det tyvärr så att det där med släktforskning inte är riktigt min grej. Men tack vare en forskande fru och Håkan Karlsson på Släktforskarna i Karlskoga har jag ändå en hel del anfäder och anmödrar att relatera till.

Och efter idogt letande bland Corporaler, Stampare, Bönder, Snickare, Bergsmän, Sereganter, Gruvfogdar, Torpare, Skogvaktare och Skomakare så dyker han upp.

Min mormors morfar, Klensmeden Olof Persson född 1809 i Storsjön, Knista.

En riktig smed om än klen. Men det man inte vet får man ta reda på och att vara klensmed har ingenting med kroppsbyggnaden att göra. Utan mera att man hade det litet smäckrare smidet som specialitet. Möjligen litet konstnärligare än sina kollegor på Svartå bruk som beskrevs så här.

’’Framför härdarna stog de urstarka smederna i sina blaggarnsskjortor och träskor. Bröt och bände med spett och vände på smältorna. Att göra en smälta var en konst som smederna var stolta över.

– Si smi dä går fôlle an, men å göre e smälte dä ä värr dä, brukade de gamla smederna säga.

När smältan är färdig kör koldragaren fram en järnkärra till härden och med de större spetten bryts smältan ur härden och dras fram till stabben. Den stora hammaren, Mumlicken, lyfter sig och faller med ett öronbedövande dån på den glödande massan som hamras ut och kapas i lämpliga stycken.

Arbetet i smedjan pågick dygnet runt och smederna gjorde skift om sex timmar och hade totalt tolv timmars arbetsdag. Klockan sex på lördagskvällen slutade arbetet och klockan sex på söndag kväll var smedjan i gång igen. Smederna var ett härdat släkte, mitt i smällkalla vintern gick de mellan smedjan och bostäderna i bara skjortan, drypande av svett. I smedjan var det varmt som i helvetet både sommar och vinter och den ständiga törsten släcktes med iskylt vatten ur Svartån som man rört siktat havremjöl i.

– Dä gav mod å märg i bena, bruka man säga.’’

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att berätta om de hårdföra och stolta smederna men tänk ändå vad nyfikenheten på ett gammalt ordstäv kan leda till.

I det här fallet ledde det till min mormors morfar, Klensmeden Olof Persson från Storsjön, Knista.