Anita Bohl: Tala är silver men lyssna är guld

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Med risk för upprepning kan jag inte låta bli att skriva om relationer, och om hur vi möts. De flesta möten sker väl bara, och vi reflekterar inte så mycket över hur det gick till. Men då och då kommer eftertankens kranka blekhet, och för mig innebär den ibland, att jag kommer på mig själv med att ha pratat väldigt mycket. Var det verkligen nödvändigt?

En vanlig ursäkt brukar vara, att den som lever ensam har ett större behov än andra att få prata av sig. Nu är det så, att det finns väldigt många ensamhushåll, inte mindre än cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever ensamma. Så det argumentet håller väl knappast. Vi är många.

Eftersom våra möten betyder så mycket, att det är i relation till varandra som vi endera växer eller krymper, så känns det viktigt att fundera på det. Det är bra om alla i ett sällskap får ungefär lika mycket utrymme i samtalet. För det mesta brukar det inte bli så. Någon eller några tar mer plats och andra behöver nästan lite hjälp att komma fram. Ibland pratar man i mun på varandra och det verkar som om ingen överhuvudtaget lyssnar. Det sker som regel när vi blir alltför ivriga med det vi vill ha sagt. Politiska debatter på TV är ett strålande exempel på det fenomenet.

En del människor är så ensamma, så de bara längtar efter någon att tala med. Andra längtar lika mycket efter tystnad, lugn och ro. Det är ingen slump att kyrkor är bland de mest besökta av våra turistattraktioner. Det är inte enbart för den vackra konsten eller arkitekturen, som människor stiger in. Tystnaden och känslan av andakt och högtid lockar också. Dessutom är det ofta svalt och skönt. Vi behöver nu och då kliva åt sidan och hitta ett andrum, sitta ner och bara vara.

Vi hade en samtalsgrupp i Söderkyrkan för några år sedan. Vi talade om livet, om kristen tro och sökande. Det kändes viktigt att alla fick komma till tals. Under en del av kvällen hade vi ett tänt ljus mitt på bordet. Det cirkulerade och den som hade ljuset fick chansen att säga något. Ville man inte det var det bara att skicka ljuset vidare till nästa. Det var ett sätt att fördela ordet. När fler får göra sin röst hörd och man verkligen lyssnar, kanske man upptäcker att de som pratar minst ibland kan ha mest att säga.

Anita Bohl