Krönika: Mycket lovade gott – men misstagen drar DIF mot superettan

Degerfors var på väg mot mycket mer än tre poäng och hade inte behövt be om ursäkt för något. Men egna misstag ställde till det igen – faktorn som drar laget närmare superettan.

Omar Faraj var Degerfors största hot framåt i första halvlek och kunde ha fått med sig en straff i 36:e minuten.

En närmare titt på reprisbilderna tycker jag visar att Faraj även drog lite i Carlos Moros Gracia, men Faraj var starkare än den uppsnackade Mjällbybacken i närkampen.

Jag applicerar podcasten TuttoBaluttos tårtskala och tippar att fyra av åtta domare hade blåst straff i den situationen.

Gustaf Lagerbielke var ännu bättre i sin debut, en av planens absolut bästa spelare i mina ögon.

Dijan Vukojevic startade på sin favoritposition till vänster i anfallet, en favoritposition som åtminstone hade passerat mig obemärkt, och gjorde sitt första mål för säsongen.

Degerfors var sammanfattningsvis på väg mot långt mycket mer än tre poäng i mina ögon.

Seger borta mot ett starkt Mjällby, seger efter den här veckan med allt runt Nikola Djurdjics nattklubbsbesök, seger trots en man mindre i 40 minuter... För mig är det en seger med en sådan kraft att den kan vända på en hel säsong.

I 85:e minuten talade fortfarande allt för den segern. Mjällby kändes trögt och ospetsigt. Degerfors hade bara släppt till en kvalificerad målchans under en halvtimme med en man mindre.

Men då visade den sig igen. Degerfors tendens att ställa till det för sig självt, förstöra för sig självt. Att, framför allt, släppa in för många för billiga mål.

För mig kom 1–1 från ingenstans, det var inte en målchans. Det var en ”lyra med snö” från nästan halva plan och Alfie Whiteman och Sebastian Ohlsson var två mot Silas Nwankwo.

Whiteman, som har fått en del kritik på sociala medier, borde väl ha mött bollen med kraft. Ohlsson borde väl ha nickat undan den med kraft när han inte gjorde det, men någonstans brast det i kommunikationen och det blev olyckligt för Degerfors.

En rörig situation senare, ett skottäck som fick en lycklig studs för Mjällby, och det var även 2–1.

Två sena mål på under två målchanser och jag tycker det är här Degerfors stora problem ligger.

Mycket var, som sagt, positivt trots Joe Gyaus röda kort.

I Omar Faraj har Degerfors en nia som helst vill spela nia, vilket har varit en bristvara. En nia som kan hålla undan en långboll och skapa en straffsituation från ingenting och låta Dijan Vukojevic utgå från vänster.

I Gustaf Lagerbielke har Degerfors en mittback som fullständigt tog ner formstarke Silas Nwankwo i 85 minuter, en mittback som gjorde en av Degerfors bästa försvarsinsatser den här säsongen redan i debuten.

Jag vet inte om det handlar om några procent bristande självförtroende eller några procent rutin som kostar några extra miljoner som Degerfors IF inte kan spendera.

Men jag vet att om inte Degerfors IF lyckas sluta ställa till det för sig självt, slutar tappa onödiga poäng... Då kommer det bli svårt att klättra upp till säker mark trots ovanstående.

Nikola Djurdjic? En bra spelare som skulle kunna göra skillnad längs vägen och nu är det nog läge att visa klubben och fansen att han verkligen vill göra det.