Dag efter dag berörs vi av de ofattbart grymma rapporterna från det krig som pågår i Ukraina.
Där, såvitt vi vet och får nyhetssändningar om, i första hand ockupationsmakten plockar åt sig oskyldiga krigsfångar i en ’’svår att förstå’’ omfattning.
Vilka öden dessa människor går till mötes kan vi bara spekulera i men att det skulle röra sig om några månaders semester på någon rysk oligarks lyxhotell finns nog inte med i förhoppningarna.
Spekulera kan man ju också i vad den krigsförande nationens överstetupp får ut av all denna meningslösa terror och varför han i all sin skröplighet blir så darrig över att Svea Rike eventuellt skulle gå med i Nato.
Ligger skälet månne långt tillbaka, när Sverige var en stormakt som dominerade inte bara Europas, utan också Rysslands historia? Kan det möjligen, efter hundratals av år, vara det som fortfarande ger högste befälhavaren i Ryssland skoskav?
Nja, skulle det så vara så och om vi hoppar över alla fältslags konsekvenser så är det faktiskt så att under alla år av ofred så hölls uppemot 1700 ryssar fångna i Sverige.
Om man nu ska tro historieberättarna och det ska man väl.
Dessutom var det så, att i stället för att spärra in de ryska krigsfångarna så försökte man att integrera klientelet i samhället att leva sida vida sida med lokalbefolkningen.
För denna insats erhöll ’’fångarna’’ 3 öre silvermynt om dagen och vid behov även vinterkläder.
Men det räckte inte på långa vägar och i takt med att lokalsamhället vande sig vid ryssarnas närvaro gavs de allt större frihet. Borgerskapet ledsnade på den tröttsamma så kallade bevakningen och överlät sysslan till småpojkar och orkeslösa gubbar som lät fångarna dra runt på landsbygden.
Så ryssarna levde fattigt men många av dom var skickliga hantverkare som bytte bort sina alster mot morötter och potatis. Över så kallade lantköp.
Dessutom, eftersom en stor del av Sveriges manliga befolkning var mönstrade, uppmanades rikets bönder att ta krigsfångarna i tjänst. Som exempel på ryska dagsverken nämns en kaj vid Ölsboda Herrgård i Nysund som säga vara bygd av ryska krigsfångar.
Daniel Harbe berättar ur sina Folkminnen från Edsbergs Härad.
’’Och så tog svenskarna ryssar till fånga och dem fick de dela isär i byarna. Men man tyckte att det var så synd om den stackars ryssen för att allt elakt arbete som man ’’glömt’’ togs fram och det fick ryssen göra.
Även rikets damer uppmuntrades diskret att liera sig med ryssarna för att säkra återväxten.
Gifta sig fick fångarna bara göra om de konverterade från sin ryskortodoxa tro till kristendomen.
Som barn hörde jag talas om en ryss som hette Stefan. Han kom till de här trakterna som krigsfånge under ett av Karl XII:s krig. Så småningom fick han drängplats i Lerbäck och lärde känna en piga som han fick barn med. Stefan gick till prästen och försökte förklara för honom med hjälp av teckenspråk att han ville gifta sej, men prästen vägrade att lysa för dom eftersom Stefan inte kunde svenska. Se’n blev pigan med barn igen och ryssen gick för andra gången till prästen men också nu sa prästen nej. Men då blev ryssen topp tunnor och fick till slut fram.
– Jak mik gifta skall, för ho ett barn fått och ho ett till ska få!
När prästen hörde att ryssen pratade litet svenska så räckte det , han veknade och lyste för dom.
Men när fångera äntligen blev hemförlovade – några i liknande situation som Stefan stannade kvar - fick de frigivna ryssarna var sin enekäpp te att stö sej vid.
Dä gjorde svenskera e vise ôm å i alle fall förste versen finns nerskreven.
’’Elvahundra man med enekäpp i hand, de lunka över Västerkulla gärde
de lôva att di aldri skulle vapen ta i hand, så länge Kung Karl han levde.’’
Skulle man till sist våga sej på att dra en slutsats så verkar det i alla fall som vi behandlade våra ryska krigsfångar någorlunda humanitärt. Undrar just om man skulle skicka en kopia till Kreml?