Ida Thunberg: Märkligt att jag skrivit detta

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
SONY DSC
När det känns som att livet rämnar, att man är värdelös, och att det enda man orkar göra är att ligga kvar i sängen och låta tårarna rinna i timmar.

Oj, så dramatiskt, tänker ni. Men då berättar jag att det jag just beskrev “bara” handlar om PMS/PMDS, och en del av er som läser kommer garanterat få en misstänksam rynka i pannan. Vadå PMS? Den där hormongrejen, eller vadå?

PMS och PMDS. Två syndrom som drabbar kvinnor mellan ägglossning och mens, och som ofta hamnar under radarn. Och jag är definitivt en av de som har hållit mina egna erfarenheter under denna radar. Jag har skrivit krönikor här i KT- Kuriren i 12 år, men aldrig tagit upp detta förut trots att jag har lidit av PMDS lika länge. Kanske på grund av en omedveten skam över den del av mig själv som jag en gång i månaden inte fullt ut lyckas parera och styra över.

Häromveckan läste jag ett instagraminlägg av make up-artisten Jessica Wahlgren Norman. Det handlade om hennes PMDS, som är den svårare formen av PMS. Hon skrev att “en del av mig vill bara va själv för att inte riskera att såra någon och sen behöva ha skuldkänslor för det när detta är över, men den andra sköra delen vill bli överöst med kärlek men samtidigt har jag svårt att ta emot det för jag känner att jag inte förtjänar det.”

Inlägget har just nu 743 kommentarer varav många är från andra som lider, har ont och känner likadant och kanske är det dessa kvinnors berättelser i kommentarsfältet som berör mest, och som tillslut får även mig att skriva om detta.

PMS och PMDS får inte längre skrattas bort som ett skämt, “Oj då, lilla gumman, är det dags för lingonveckan igen alltså? Eller (sagt med klämkäck röst i ett fikarum): “Se upp, här kommer PMS-häxan!”. Och alla (män) skrattar.

Ja, jättekul. Verkligen.

Men vet ni att upp till 30 procent av alla kvinnor lider av PMS, som alltså ger både fysiska och tuffa mentala besvär. Den svårare formen, PMDS, drabbar 3 – 5 procent “med svåra humörsymtom som påtagligt påverkar relationer, social funktion och arbetsliv”, enligt sajten Internetmedicin. Mörkertalet lär också vara stort. Dessutom blir det ofta värre med åren och efter att man har fått barn.

Jag tänker att det nog hade varit annorlunda om de drabbade hade varit Göran, Bengt och Lasse som hade tvingats ställa in ledningsgruppsmöten och golfrundor en gång i månaden för att de inte tog sig upp ur sängen. För att det bara inte gick. För att Görans äktenskap till slut gick i kras för att ingen orkade med de drastiska humörsvängningarna och gråten längre, eller när Bengt fem dagar i månaden intensivt kände att världen hade varit en bättre plats utan honom.

Då kanske det hade forskats mer. Då kanske det hade funnits mer hjälp att få.

Jag har ändå haft tur i oturen, eller vad man nu ska säga. Jag har fått diagnosen PMDS tack vare inlyssnande läkare på Kvinnomottagningen på Karlskoga lasarett, och jag får behandling som åtminstone lindrar besvären en del. Jag har blivit tagen på allvar. Till skillnad från alldeles för många andra.

Men det är tufft ändå. Det är svårt att acceptera att det finns en hormonellt styrd del av mig själv som jag inte kan ta kommandot över med mitt vanliga, rationella jag. Det är konstigt att vara glad en dag och vilja försvinna från jordens yta nästa.

Nu skrev jag om det till slut. Och om det hjälper någon som läser, som känner sig lite mer förstådd, och får känna sig lite mindre ensam en stund, eller om en närstående till någon drabbad får mer förståelse - då är jag glad att jag delade med mig.

Trots att det fortfarande känns märkligt konstigt att jag faktiskt gjorde det.

Ida Thunberg