Tänkvärt Anki Ljungh: Hundhuvuden och enfotingar

Familj
PUBLICERAD:
”Han drog in dofterna av grönska och hav, av tjära och matos, av rutten fisk och illa skötta latriner. Han kände sig liten.”¬

Ett utdrag ur boken om Sveriges förste missionär Ansgar som munken Rimbert skrev strax efter Ansgars död år 865.

Ansgar, som anses vara den som förde kristen tro till vårt land hade aldrig rest så långt norrut och han hade hört att det fanns människor med hundhuvuden i detta barbariska land. Vikingar och enfotingar därtill.

Han var bara 5 år när hans mamma dog och han lämnades till Benedikterklostret Corbie i norra Frankrike. Han var duktig i skolan och redan som 20 åring fick han ansvar för en egen skolavdelning. När han blev 21 år sändes han till ett kloster i Tyskland för att bygga upp och leda en klosterskola. Fyra år senare, 826 hade den danske kungen låtit sig döpas och bad Ansgar att komma till Danmark som missionär. På vägen dit blev det så oroligt att han inte tog sig fram till den då viktiga staden Hedeby utan blev fast söder om Elbe. Där startade han en skola för danska pojkar. Den första nordiska skolan.

Svearnas kung Björn, kom till Danmark och vädjade till munkarna att skicka någon till Birka. Där fanns några som vänt sig till Vite Krist som Jesus kallades men också många vilda och våldsamma vikingar. Kungen hoppades att de skulle omvända sig för att lugna samhället.

På väg mot Birka blev Ansgar och hans fartyg överfallna av sjörövare och förlorade allt de hade med sig, handskrivna böcker, altare, tältkyrka och skrivdon. Livhanken fick de dock behålla. Resten av vägen fick de vandra. År 829 kom de fram efter många umbäranden och den första kyrkan grundades.

Ansgars äkthet, djupa böneliv och omsorg om dem han mötte övertygade många svear. De lämnade sina avgudar och sitt vilda leverne och omvände sig till Kristus. Trots att Ansgar levde med ett konstant dödshot var han ute bland människor, berättade om sin tro och bad för sjuka.

Ödmjukhet kännetecknade Ansgar och han bad: ”Om jag vore värdig inför min Herre, skulle jag be att han gav mig ett enda tecken, att han av nåd ville göra mig till en god människa.”

Allt detta enligt boken ” Vita Ansgari” av Rimbert.

I kyrkans DNA ligger förkunnelse men också vård, omsorg och utbildning. Vårt samhälle ska nog vara tacksam för alla diakonala uppdrag kyrkan utför ideellt i Ansgars efterföljd. Ropen på fler poliser måste kompletteras med förebyggande arbete baserat på kärlek och respekt. Många kyrkliga mötesplatser finns, soppkök, härbärgen, stödsamtal, fängelsearbete, sommarläger i utsatta områden. Trosinnehåll behöver prövas men beröringsskräck med religion är primitivt och behöver också omprövas.

Anki Ljungh