Torbjörn S Karlsson: Hängmattan, min fiende

Krönikor
PUBLICERAD:
Där hänger den nu, ensam och övergiven, krympt av busigt väder och hårt spänd mellan två björkar. Den en gång så oklanderligt vita canvasprodukt som - trots att den är så gott som oanvänd - i dag är alldeles prickig av svartmögel.

Små svarta prickar som tonar ut till riktiga blaffor i mörkt grått. Lite som batik faktiskt.

Jag minns fortfarande när jag tjackade den efter att ha sett den där hundraprocentigt säljande reklamen när en morfar, eller farfar, tar sig en tupplur i en hängmatta tillsammans med sitt barnbarn.

Lite bekymrad är han nog över huruvida den lilla fryser när han tar filten och försiktigt viker fliken över fossingarna på telningen. Och allt andas bara idyll.

Nu var det ju så här, att man fick varken se hur det harmoniska paret tog sig i eller ur hängmattan vilket kan vara ett mästerstycke i klass med någon av Circus Cirkörs bravader.

Första försöket.

Efter att noggrant ha följt alla anvisningar och efter konstens alla regler knutit upp mattan mellan ett par taniga björkar, var det dags för istigning från ena sidan med rumpan före.

På grund av missbedömning av stammarnas tjocklek kombinerat med min egen vikt tog det bara tiondelar av en sekund innan akterkapellet tog mark och björkslanorna slog ihop som ett hjärta över mig. Värdigt vilken blomstertids-susande bröllopscermoni som helst.

Men skam den som ger sig.

Andra försöket.

Efter att ha bytt angöringsplats till ett par björkar med grövre dimension gav inhämtad information vid handen att det bästa man kan göra – om man är oerfaren hängmattenjutare – att försöka sätta sig grensle över produkten. För att undvika att stussen omgående tog mark hade mattan monterats i ansenlig höjd och när bägge skankorna pekade mot himlafällen behagade produkten rotera ett halv-varv.

Och till den som tror – när man hänger där upp och ner krampaktigt fasthållande sig i tygbitens kanter - att man kan kompensera med en eskimåsväng kan jag med övertygelse intyga.

Det går inte.

Tredje försöket.

Det har fortfarande inte blivit ett tredje och kommer troligen inte att bli något.

Men vad är det då som gjort den livsfarliga hängmattan så populär i folkhemmet?

Ett upphängt segelduksstycke avsett att bara och ligga och njuta i eller sova på. Upphängd under däck på ett segelfartyg, i ett boningsrum eller mellan ett par träd.

Denna vilseledande symbol för sommar, ledighet och avkoppling.

Jag skulle säga, i första hand priset som avgör att tingesten kan bli var mans egendom.

Man kan också med fog påstå, att hängmattan fick ett rejält uppsving, om uttrycket tillåts, i och med transistorradions intåg i sommarhagen.

Men innan dess har mattan en gedigen historisk bakgrund.

Det finns dom som anser att det var Columbus som under en av sina resor till Bahamas på 1400-talet upptäckte hängmattan. Mattor som där var tillverkade av bark från Hanackträdet.

Hur som helst med det, Christoffer tog i alla fall med sig barkslafen till Europa där den började att användas av sjöfarare. Och där säger jag inte emot, det måste inneburit en enorm uppgradering för de råbarkade sjöbussarna att slippa ligga på den hårda och skitiga durken.

Mot att det inte var Columbus som tog kojen till Europa finns ett bildbevis i Lutrell Psalter.

En avbildad man i en hängmatta i en upplysande skrift beställd av Sir Geoffrey Lutrell.

Skriven och illustrerad under tidigt 1300-tal.

Men oavsett, om man väljer att förbanna Christoffer Columbus eller Sir Geoffrey Lutrell blir i alla fall rådet. Tro inte på den idylliska reklamen där farfadern tar igen sig med sitt barnbarn och skaffa er för guds skull ingen hängmatta om ni inte har en bakgrund som elitgymnast.

Med andra ord, gör inte hängmattan till er fiende ni också.