Catarina Lindström: Visst ska jag gå i Pride

Ledare
PUBLICERAD:
Det är nästan tio år sedan jag skrev en av de få texter som mötts av uppgivenhet och besvikelse.

Jag är van vid att få mothugg och att bli idiotförklarad och hånad för mina åsikter. (Jag får också hurrarop och peppande mejl, men de hör inte riktigt hit). Men detta var första gången jag fick höra “Men Catta, jag trodde du fattade mer än så”. “Sluta predika”.

Jag förstod aldrig riktigt varför folk var så …ledsna.

Nu tror jag att jag fattat och jag får göra om och (förhoppningsvis) göra rätt.

Ledaren hade rubriken “Behöver vi pridefestivaler?” och I min dåvarande värld var den klockren. Min tes var att homosexuella är precis som vi heterosexuella och jag funderade på hur extravaganta parader “hjälper den unga killen eller tjejen i Degerfors, undersköterskan i Karlskoga, verkstadsarbetaren i Åmål eller studenten i Karlstad...”

På lördag är det dags för Karlskogas första Pridefestival och gissa vem som ska gå I den?

Jo. Jag. För jag har insett att jag tänkte så väldigt trasigt.

Min text för tio år sedan handlade om mig, om hur jag är som person. Den handlade om att en Prideparad förmodligen inte hade hjälpt mig om jag varit homosexuell. Den handlade om att detta inte är något som känns naturligt för mig.

Men vad har det med saken att göra?

Det är ju självklart att jag som är heterosexuell inte ska ha några åsikter över huvud taget om hur homosexuellla ska föra sin kamp. Jag vet ingenting om den delen av deras liv. Jag vet inte hur det är att vara rädd för att gå ut och hålla den jag älskar i handen. Att kanske förlora familj och vänner på grund av att jag älskar en person av samma kön. Att svälja putslustiga kommentarer på jobbet.

Jag ska bara se till att vara på plats I god tid för paraden på lördag.

För det som inte ändrats ett enda dugg på dessa tio år så är det min bergfasta övertygelse att du får älska vem du vill så länge du inte gör någon illa.

Och det ska jag manifestera, det ska jag visa alla, det ska jag påtala så ofta jag får chansen.

För mig känns det viktigare nu än någonsin med de vansinnesdåd som inträffat på sistone att visa att jag står upp för kärleken.

Inte för att jag gillar parader, ansiktmålningar och regnbågsflaggor utan för att jag tror stenhårt på allas rätt att få leva sina liv som de vill.

På lördag ska jag – för en gångs skull – låta mina fötter tala