Anneli Lyckeborn: Vart tog covid vägen?

Krönikor | Coronaviruset
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Visserligen var man hur trött som helst på att prata om covid och pandemin men att det blev totalt tyst kring detta ämne är väldigt underligt.

Inför sommar och semester i år fanns inga tankar på att direkt skydda sig mot denna pandemi. Det mesta har öppnat upp igen när det gäller besöksmål och attraktioner. Människor är sugna på att träffas och göra roliga saker. Det är väl bra, ibland måste man lägga saker bakom sig. Men det finns en stor grupp som lider i det tysta av bland annat post covid. Man har inte fått tillbaka smak och luktsinne har ont i kropp och även i själ. Hoppas verkligen att alla dessa kan få hjälp framöver.

I mitten av sommaren kom det information om att viss smitta hade börjat sprida sig igen i Europa, trots att många av oss har fått den fjärde sprutan vaccin. Oron kom tillbaka för många som är äldre och för de som är multisjuka. Det som ändå är bra denna gång är att man förhoppningsvis inte blir lika sjuk som förut. Men helt plötsligt såg man människor med munskydd i affärer och på andra evenemang. Sjukvårdspersonal fick också börja använda skyddsutrustning igen. Än är det inte över.

Vi har i alla fall lärt oss att uppskatta saker och ting under dessa år. Framförallt att hälsan är det viktigaste. Samt att vi ska ta vara på varje dag.

Pandemin har fört med sig många olika förändringar, bland annat inom olika yrkesgrupper som har fått byta arbetsuppgifter och yrken. Här har vissa yrken blivit en bristvara och det är framförallt inom besöksnäringen, där människor sökt sig till andra jobb och arbetsuppgifter. När man nu ska bygga upp allt igen behövs det många nya inom dessa områden. En utmaning men också en chans för många att få ett nytt jobb.

Denna sommar är första gången som jag själv rest utanför vårt land på över två år, jag som annars brukar älska att resa och se andra länder. Detta har inte enbart berott på pandemin, tyvärr härjar ett krig också ganska nära oss som påverkar vårt resande just nu. I min vardag har jag mött många människor från dessa länder som vi försöker hjälpa här i Karlskoga och Sverige. Man försöker förstå hur de här människorna känner det när det kommer till vår trygga tillvaro, men det går inte att helt förstå deras känsla. Att få lämna allt, hem, arbete och även vissa av familjemedlemmarna som inte kunde följa med, den ovisshet som finns om och när man kan återvända och vilka personer man kan återse. Då kanske pandemi och covid ligger lite i skuggan av detta problem.

Anneli Lyckeborn