I KT-Kurirens podd „Vad är grejen, Olsson?“ pratar Abdulrahman "Abbe" Alzarzour om att rösta för första gången. Det som fastnade när jag lyssnade var att han tycker att det är för mycket fokus på hur man röstar och för lite diskussion om varför det är så viktigt att rösta.
Och han har rätt. Väldigt rätt.
Så här är anldningen till att jag röstar – och varför jag tycker att alla ska göra det.
Centerpartiets ordförande Annie Lööf var måltavlan när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren mördades av en nazist.
Hennes partikamrat Nasteho Mohammed vars mod imponerade när hon som ung kvinna protesterade mot klankultur och kvinnoförtryck har pausat sin kandidatur till riksdagen.
Anledningen? Att hon mordhotats.
”Jag orkar inte längre vara politisk aktiv. Jag ger upp” skrev hon på Instagram.
Och för första gången i mitt liv är jag orolig på riktigt.
Tyvärr är detta inget nytt, min första text om hot mot politiker skrev jag för åtta år sedan när kristdemokraten Lovisa-Teolina Pettersson dödshotades för sitt politiska engagemang.
Några år senare var det den moderate riksdagsmannen Jörgen Anderssons 14-årige son som misshandlades och dödshotades av ett gäng jämnåriga. För hans pappas åsikter.
För ett drygt år sedan skrev vi om socialdemokraternas gruppledare i Degerfors, Patrik Renberg, och hans farhågor för demokratins framtid.
Han undrade hur mycket man som politiker ska tåla av personliga påhopp, hot och hat på nätet. Han undrade vad det på sikt kan betyda för demokratin om allt färre engagerar sig för att priset upplevs som för högt.
Men trots detta, och trots morden på Olof Palme och Anna Lindh, har jag på något sätt vilat trygg i att den svenska demokratin står så fast i myllan, är en så självklar del av oss att den inte går att rubba.
Eller så har jag levt i den naiva villfarelsen att vi alla – oavsett politisk hemvist – är eniga om att demokratin trots sina fel och brister är det bästa vi har.
Men frågan är om det verkligen är så? Känslan jag har nu är att det inte i första hand är en politisk motståndare som attackeras, utan rätten att hysa och uttrycka vilka åsikter man vill (inom lagens råmärken, såklart).
„Abbe“ ringde i väckarklockan.
Inte så att jag inte hade tänkt att gå och rösta, men det är dags att vi verkligen inser att vår demokrati inte är någon naturlag.
Vi ska gå till valurnorna för „Abbes“ och alla andra barn och ungdomars framtid.
Vi ska gå till valurnorna för att visa att vi inte tänker ge upp vår demokrati.
Vi ska gå till valurnorna för att visa Annie Lööf, Nasteho Mohammed, Patrik Rehnberg och alla andra politiker att vi tror på att de fyller en viktig funktion i vårt land.
Vi ska ta vårt ansvar att säkra vår egen rätt till att ha en röst.
Det är det som kallas demokrati, och den får vi aldrig släppa taget om.