Bara två DIF-spelare som tog chansen att visa att tränarna har fel

Det var bara två Degerfors IF-spelare som tog chansen och stärkte sina möjligheter till mer speltid, den här soliga men efterhand allt mer kyliga tisdagskvällen då hösten efterhand visade tydligt att den är på väg att konkurrera ut sommaren.

I lördags handlade det om en urladdning, både fysiskt och mentalt, när DIF vände underläge med 0–1 till seger med 3–1 hemma mot allsvenska bottenkonkurrenten Gif Sundsvall.

På tisdagskvällen hade tio av elva spelare i startelvan bytts ut. Adam Carlén, som spelade en knapp timme mot Huddinge, var den ende som var kvar.

Självklart prioriteras allsvenskan. Samtidigt var det ett ypperligt tillfälle för alla spelare som inte får spela så mycket i allsvenskan att visa tränarna Tobias Solberg och Andreas Holmberg att de gör fel i sina laguttagningar.

Det var bara Jeff Gal och Nikola Djurdjic som stod för positiva prestationer.

Att DIF släppte in bara ett mål var till stor del Gals förtjänst.

Djurdjic var å sin sida inblandad i samtliga tre mål framåt, gjorde två och fanns med i förarbetet till ett.

Han nickade in ytterligare en boll, efter en flott frispark från Dijan Vukojevic, men bedömdes då vara offside.

Djurdjic har haft en tung säsong, hämmad av en skada. En säsong som ingen är nöjd med. Allra minst han själv.

Om det här var en del i vändningen för hans del får framtiden utvisa.

Nu tror jag knappast att någon av dem ändå får spela från start mot Häcken på söndag, om det inte blir skador eller sjukdomar eftersom det finns bättre alternativ, men de förmådde åtminstone visa sina kvaliteter på ett tilltalande sätt. De tog åtminstone tillvara på möjligheten när den bjöds, till skillnad mot övriga som nu fick starta.

Jag förstår att det kan vara svårt att motivera sig inför en tisdagskväll i Huddinge mot ett, sett till tabellen, medelmåttigt division 2-lag. Innerst inne vet DIF-spelarna att de är så mycket bättre än sina motståndare. Egentligen.

Men av den kvalitetsskillnaden märktes inte mycket på planen. DIF försatte sig i svårigheter och hade påfallande svårt att stoppa ett kreativt, energiskt och inspirerat hemmalag som kunde och borde ha gjort fler mål än det som kom när det gått lite mer än 90 minuter och värmlänningarna dragit ifrån till en tremålsledning.

Det var en omotiverad skillnad, med tre mål, sett till spel och lägen. Huddinge hade gjort sig förtjänt av mer än det som blev ett ”tröstmål”.

Jag hade räknat med DIF som spelförande med förmåga att hålla bollen inom laget, tvinga Huddinges spelare till tröstlöst jagande och att hemmalaget skulle tryckas djupare och djupare ner i planen för att till slut inte orka stå emot.

Men:

Passningarna var för svaga, det blev inget flyt utan spelet stannade upp. Felbesluten för många. Det hände alldeles för ofta att spelarna satte sig själva eller någon annan i svårigheter. Och "bolltappen” på så sätt anmärkningsvärt ofta förekommande, vilket dessutom gjorde att tillfällen till snabba attacker slarvades bort när Huddinges spelare blev övermodiga då det måste gått enklare än vad man trodde mot det mycket mer namnkunniga laget.

Målet för Degerfors IF:s del med den här matchen var att vinna den för att få tre tävlingsmatcher mot bra motstånd kommande försäsong, och så blev det. Men i övrigt var det inte mycket som var positivt ur rödvit synvinkel.

Jo, en sak som förtjänar att lyftas fram bland alla mina negativa tankar efter den här matchen.

Sist men inte minst: DIF har oftast ett mycket starkt supporterstöd. Och det var många som var dressade i rött och vitt även kring Källbrinks IP där de försökte lyfta sina favoriter.