Hoppa till huvudinnehållet

Ida Thunberg: Mot nya mål

Publicerad:

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag minns alla mina flyttar och hur de brukade ta på mig.

Som när jag stod på en hög pall i köket i min etta på Hagagatan i Stockholm och grät och torkade hyllplanen högst upp i köksskåpen. Grät gjorde jag framför allt för att jag var ny-gravid med Milo och hormonerna sprutade i takt med stressen att hinna klart med allt inför att bostadsrätten skulle säljas och mina saker flytta hem till Degerfors.

Eller flytten från Gräsholmen, när vi skulle rensa bort så mycket som möjligt eftersom vi skulle magasinera det viktigaste i ett förråd på 17 kvadratmeter innan vi åkte iväg på jorden runt-resa.

Alla dessa rensningar, alla dessa kartonger. Flyttarna mellan andrahandslägenheterna i Stockholm innan jag fick fast jobb och kunde köpa en bostadsrätt.

Nu ska det flyttas igen. Inte så långt i antal kilometer - från Strömtorp till samhället - men ändå samma visa igen. Köpa sopsäckar, börja slänga. Sortera. Välja. Spara. Kasta. Packa.

Släpkärra till återvinningen. Och man fattar inte varför man inte rensat lite oftare, åkt dit då och då. Varför har den trasiga fåtöljen stått kvar i garaget i flera år? Varför slängdes den bara inte?

Nej, istället ska allting göras på en gång.

Den ständiga frågan: hur kan vi ha så mycket grejer? Vi har ändå inte bott i det här huset i så många år. Jag shoppar inte heller särskilt mycket, är faktiskt ganska återhållsam när det gäller att släpa hem nya grejer. Så vart kommer allt ifrån?

Dessutom ska det göras fint, inte bara tömmas. Ja, helst ska det ju vara finare än nånsin, denna tid innan man själv flyttar ut. Välstädat och rätt saker framme på bild och husvisning. Och plötsligt ska man in med städtrasan i hörn där man nu inser att man nog har varit lite för sällan.

Mitt i allt även några stråk av vemod, som jag alltid känt vid mina flyttar (utom kanske mellan alla andra- och tredjehandslyor i Stockholm 1998-2000) Men nu flyttar jag ifrån ett hus jag tycker om och har trivts bra i. Enda anledningen är egentligen att jag som numera bor där som ensam vuxen inte riktigt känner att hus är min grej just nu. Jag är inte så trädgårdsintresserad, och inte särskilt händig. Som egen företagare med både en butik och ett jobb som frilansjournalist har jag heller inte massor av tid över för husfix. Så jag och barnen ska flytta till en stor lägenhet istället, och eftersom den ligger i en villa med en lite mindre trädgård så känner jag att jag kommer få det - för mig - bästa av två världar.

Huskänsla, men jag slipper det egna ansvaret för ett hus. Husliv light, tänker jag mig. Och just nu känns det som en bra lösning för just oss tre utifrån var vi befinner oss i livet och tillvaron.

Men innan vi är där, vid målet, så är det fortfarande några veckor av själva flyttandet kvar. Så vi fortsätter packandet, och jag är ändå väldigt tacksam att jag har så stora barn numera att de är till hjälp med alltifrån gräsklippning till fönsterputs och garderobsrensningar.

Målbilden just nu är en sån där höst-lugn kväll i nya lägenheten, brinnande ljus, möbler på plats, jag har haft tid att laga nån god middag i flera timmar (till skillnad från nuets mer mikrovågsugnsbaserade kost). Barnen och jag, lugn och ro. Inga flyttkartonger så långt ögat når. Bara lugn.

Men fram till dess: bara att köra, ända in i det förhoppningsvis fina och plötsligt synnerligen välputsade kaklet.

Artikeltaggar

KrönikorNöje/Kultur