Ulrikas liv förändrades på en dag: ”Blyga lilla jag som knappt sade flaska"

I dag är det på dagen 50 år sedan Ulrika Knape Lindbergs liv förändrades dramatiskt.

– Det är fortfarande människor som kommer fram till mig och vill prata om OS-guldet. När jag ser svenska flaggan eller hör vår nationalsång tänker jag alltid tillbaka till 2 september 1972.

Hon hade förvisso redan som tolvåring tagit SM-guld 1967, vunnit Europacupen 1969 och stått som segrare i öppna amerikanska mästerskapen 1972 då hon även placerat sig etta i Grand Prix-tävlingar.

Ändå åkte hon till München utan några krav på framgångar eller medaljer.

Det var först fyra år senare, i Montreal, som hon skulle stå på toppen av sin förmåga och kunna konkurrera om topplaceringar.

Oväntat silver

Innan vi går tillbaka till de första septemberdagarna 1972 backar vi bandet ytterligare några dagar: till hennes OS-debut som hade stor betydelse för det som sedan hände på höga hopp.

– Det var så oväntat. Jag hade inga förväntningar. Det var egentligen inte klokt att jag tog silver. Och att jag gjorde det på svikten. För det var på höga hopp som jag var bäst, säger hon.

Inget att förlora

Mickey King segrade på "trean” men Ulrikas insats som tvåa gjorde att hon plötsligt sågs som ett mycket intressant kort på höga hopp.

– Tack vare att jag lyckades redan på första tävlingen kände jag att det gör inte så mycket om jag misslyckas på höga hopp. Det gjorde att jag kunde hoppa mer avslappnat. Jag hade inget att förlora. Det är ingen tvekan om att man måste våga misslyckas för att lyckas.

Under karriären tänkte hon igenom hoppen i huvudet där hon för sitt inre såg sig själv genomföra hoppen på det sätt som hon önskade.

– Det gjorde jag även när jag gått och lagt mig kvällen före försöken på höga hopp. Men en sak var sig inte lik när jag gjorde den visualisering som annars alltid ungerade.

Hon såg inte sig själv stående, när hon hoppade, utan vågrätt.

– Jag fick sätta mig upp. Då gjorde jag hoppen stående, i mitt huvud, som alltid annars. Det måste ha varit stressen som förde med sig att min hjärna inte kunde omvandla den inre bilden och vända den rätt.

Fanns den stressen kvar när du stod inför ditt livs största uppgift som simhoppare?

– Det var 10 000 personer på läktarna men det var inget som påverkade mig. Då kunde jag koppla bort allt runt omkring mig. Då var det bara jag och mina hopp. Då var jag så inne i mitt lilla jag, i min egen lilla grotta.

Kunde inte göra mer

Både i försöket, varifrån hopparna på den tiden fick ta med sig resultaten vidare, och i finalen fungerade det mycket bra.

När hon genomfört sitt sista hopp återstod ett hopp för Milena Duchkova, från dåvarande Tjeckoslovakien.

– När jag kom ner i vattnet kände jag: wow – jag lyckades. Jag kunde inte göra mer än vad jag gjort. Nu var det inte upp till mig om det skulle bli guld eller silver.

Duchkova misslyckades med sitt sista hopp och var på silverplats slagen med stor marginal av Ulrika: 20 poäng.

Glädje och lättnad

– Jag kände förstås glädje. Mest kände jag lättnad, att jag kunde pricka in en så bra tävling när det krävdes som mest. Annars var jag nog för ung för att fullt ut förstå.

Hon tror efteråt att hon först senare det året insåg vad hon uträttat, hur stort det var att som 17-åring bli olympisk mästarinna.

– Jag minns fortfarande hur jag befann mig utanför vår port när jag fick beskedet att jag tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj. I samband med det gick det, åtminstone i större utsträckning, upp för mig vad jag gjort.

Stor uppståndelse

Inför OS var hon lite av en halvkändis men mest omskriven i tidningarna hemma i Göteborg. Efter OS visste de flesta vem hon var.

– Det kändes som att alla ville gratulera. Det var inte alltid lätt att hantera. Blyga lilla jag som knappt sade flaska och så all den uppståndelse som följde efter OS.

Jag uppfattar dig nu och sedan många år tillbaka som väldigt verbal, som en person som tydligt kan förklara vad du vill ha sagt utan att använda för många ord!

– I så fall är det verkligen något som jag jobbat mycket med för att nå. Jag var absolut inte sådan från början men tvingades, mer eller mindre.

Vårda varumärke

I den ålder hon var efter guldet i München fanns även andra intressen i livet.

– Som att gå på diskotek, säger hon med ett skratt.

– Jag har alltid tänkt mig för hur jag betett mig, hur jag vill att andra ska se på mig. Jag visste redan då att jag var ett ansikte utåt för min sport och ville vårda simhoppets varumärke, liksom mitt eget varumärke. Jag har varit väldigt mån om att alltid uppträda så att det inte ska bli några negativa skriverier om sporten eller om mig.

Satt gränser

Huvudsakligen tycker hon att uppmärksamheten gått bra att hantera.

– Jag har fått många positiva reaktioner och blivit glad när det kommit fram människor som tackat mig och sagt att jag inspirerat dem genom det jag gjorde. Samtidigt har jag satt gränser: hit men inte längre. Jag har till exempel aldrig ställt upp för några hemma hos-reportage.

Efter succén i München 1972, var det någon tvekan om att fortsätta; jag menar det kunde inte gå så mycket bättre?

– Nej, jag hade inga problem att ladda om. Jag var helt inställd på ytterligare ett OS. Och egentligen var det inte tävlingen i sig som inspirerade mig utan vägen dit. Det som har krävts har lärt mig väldigt mycket om mig själv som människa vilket jag haft stor nytta av i mitt liv långt efter att jag slutade hoppa.

Inget gratis

Hon pratar om eget ansvar och om vad som krävs för att lyckas.

– Gör jag någonting så gör jag det ordentligt. Man får ingenting gratis, oavsett om det handlar om idrott eller yrkesliv. Det har jag lärt mig genom idrotten, och genom min uppväxt.

I VM-sammanhang har hon tagit såväl guld som silver och brons efter OS 1972. I EM har det blivit guld på både höga hopp och svikt.

I OS 1976 i Montreal tog hon en silvermedalj när det gällde höga hopp.

– Dagarna innan OS började visste jag inte ens om jag skulle kunna vara med. Jag hade haft axelproblem under våren. Med bara tre dagar kvar innan jag skulle börja tävla i Montreal knäckte det till i nacken vid ett nedslag. Tack vare behandling kunde jag ställa upp. Jag vet att jag då sade till mig själv: Ulrika, hur ont det än gör så ska du klara det här. Med tanke på smärtan som jag hade var kanske prestationerna i Montreal bättre än de jag gjorde fyra år tidigare.

Tidigt avslut

Det blev hennes "riktiga” slutpunkt som simhoppare även om hon hann med ett svenskt mästerskap efter det och avslutade som vinnare innan karriären definitivt var till ända. 21 år ung.

– På min tid fanns inga pengar inom vår sport. Jag hade fått sluta på gymnasiet då jag var borta så mycket med anledning av simhoppet men läste in det på Komvux. Jag vet att jag fick dispens eftersom jag inte fyllt 18 och var för ung för att gå på Komvux. Jag jobbade även på SAS, med biljettbokning.

Då hon fortfarande tävlade i världseliten hade hon börjat utbilda sig till idrottslärare på GIH.

– Det var mitt beslut, och bara mitt, att sluta hoppa när jag gjorde det eftersom det inte skulle ha fungerat ekonomiskt annars. Jag behövde skaffa mig en utbildning för att få ett jobb som jag kunde försörja mig på. Jag är efteråt glad att jag slutade när jag fortfarande tyckte att det var jättekul. Det är den bilden som jag har med mig, hur roligt det var.

Nära Valhallabadet

Ulrika är uppväxt i Göteborg, med sex syskon: fem äldre syskon och ett yngre.

– Pappa jobbade hårt och mycket. Mamma var hemma med oss barn till min yngste bror blev några år. Det var aldrig aktuellt att vi skulle skjutsas runt på aktiviteter utan det fick ske i närheten av där vi bodde. Att det blev simning för mig berodde på att vi bodde nära Valhallabadet.

Simning, alltså?

– Ja, jag började med simning som sexåring.

Var du talangfull?

– Jag skulle snarare säga att gillade att träna. Det är många gånger skillnaden mellan att lyckas och inte lyckas.

Lyckades du bra?

– Ganska.

För att ta några exempel: hon fanns med i ungdomslandslag och kom tvåa på senior-SM, 200 meter fjäril, så ganska bra är ett allt för blygsamt omdöme.

Inga misstag tillåts

– Som nioåring provade jag simhopp. Att det sedan blev simhopp i första hand för min del berodde på att jag tyckte att simningen blev för monoton. I simhopp är det många fler utmaningar, många fler detaljer som måste fungera perfekt. Ett litet misstag kan många gånger vara skillnaden mellan seger och en placering längre ner i resultatlistan. Det är som i slalom. Inga misstag tillåts. I simning går det oftast att reparera en sämre vändning, till exempel.

Ulrika har varit inne på att hon älskade att träna.

– Det gjordes artiklar om mig, om att jag tränade för mycket, där många tyckte till. Jag minns inte säkert hur gammal jag var: nio, tio eller elva år borde jag ha varit. Men ingen frågade mig. Jag skulle då ha sagt att jag tyckte väldigt mycket om att träna, att det var vad jag ville göra. Jag tycker inte om när andra ska bestämma över mig.

”Den andra kan ha rätt”

Agneta Henriksson, som även hon tävlade för GKK och fanns med i världseliten i svikthopp, var hennes träningskompis.

– Om hon lyckats bättre än vad jag gjort på en träning stannade jag kvar och tränade extra eftersom jag ville vara bäst.

Ulrikas föräldrar fanns hela tiden med och stöttade men lade sig aldrig i.

– Jag vet att jag många gånger kom hem och hade synpunkter på vår tränare Gunnel Weinås. Mina föräldrar tog då aldrig mitt parti. Jag lärde mig att gå till mig själv då och tänka efter: var det Gunnel som hade fel och jag rätt eller var det kanske så att det låg något i det hon sagt? Det var en mycket nyttig erfarenhet, att ta ansvar för sitt eget handlande och inse att man är långt ifrån perfekt själv. Det kan också vara den andra som har rätt.

Mammans önskan

Vid ett tillfälle ”lade sig” däremot Ulrikas mamma i, när dottern bestämt sig för att sluta redan 1968.

– Jag hade slagit mig jätteofta och jättemycket tidigare men det här var väldigt illa, från tio meter. Jag hade fått nog. Då minns jag att mamma sade: ”du får gärna sluta hoppa men snälla, gå ner till badet en gång till”. Det gjorde jag och sedan var jag fast igen.

Så en klok mamma har, på många sätt, en tydlig del i att dottern fick stå högst upp på prispallen 2 september 1972 då hennes liv förändrades för alltid.