Catarina Lindström: Var går gränsen?

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
I åratal har det handlat om ”röda linjer” i fråga om vilket parti som kan samarbeta med vilka. Det ena är omöjligt för det ena partiet medan det andra inte kan tänka sig samarbete utanför vissa ramar. Problemet för mig är att dessa linjer hela tiden flyttas – till synes styrda av opinionssiffror och möjlighet att kunna bilda regering efter den elfte september.

Naturligtvis förstår jag att anpassning och kompromisser är nödvändigt för att över huvud taget få till stånd något som ens liknar en handlingskraftig regering.

Men jag behöver ändå få svar av moderater, liberaler och kristdemokrater innan jag går till valurnan: var går er gräns för samarbete med Sverigedemokraterna?

För några veckor sedan var det partiets rättspolitiske talesperson Tobias Andersson som till en bild på en tunnelbanevagn med SD:s logga twittrade "Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!"

Lite senare tycker samme Andersson att barn – så unga som nio år – ska kunna dömas till att städa toaletter, skrapa tuggummi och plocka fimpar. Han menar att det är ”statusnedbrytande” och ”straffarbete”. Förutom att det är en käftsmäll mot alla de som håller rent i vårt samhälle så är det en skrämmande syn på barn, och på rättssamhället.

Och i slutet av förra veckan presenterades krav på stramare invandringspolitik som bland annat innebär att personer som ”hastigt byter religion eller läggning” när de kommer till Sverige inte ska anses ha asylskäl.

Jimmie Åkesson säger att partiets krav på ett strama invandringspolitik kommer att bli vägledande för invandringspolitiken vid ett regeringssamarbete med högerpartierna.

Och just där kände jag att jag inte orkade längre.

Någonstans måste gränsen dras när man inte kan kompromissa längre, när det inte längre bara handlar om politik utan om vilken människosyn man kan acceptera.

För ett par veckor sedan var det Pridefestival i Karlskoga och det fanns både moderater och kristdemokrater i tåget. Jag har ingen som helst anledning att tro annat än att de är helt uppriktiga i sin manifestation för alla människors lika värde.

Men om man verkligen tror på det – hur kan man då tycka att det är OK att samarbeta med människor som så uppenbart graderar människor efter etnicitet, religion och sexuell läggning?

Borde inte mänsklig anständighet kicka in? Borde inte någon säga ”nej, jag vill inte att människor med den människosynen ska arbeta på departement, sitta som utredare och handläggare”?

På söndag ska jag rösta – och jag vill verkligen veta om det finns en gräns där moderater, kristdemokrater och liberaler säger ”Nej” till sverigedemokraterna.

Denna gången, mer än någonsin, måste jag ställa mig frågor jag aldrig trodde att jag skulle behöva ställa innan jag lägger min röst i urnan.

Detta är en ledarartikel som uttrycker KT-Kurirens politiska linje.