Jag tittar på den fyllda släpkärran som står på garageuppfarten. Hur är det möjligt att jag har lyckats fylla ännu en med sopsäckar, halvtrasiga grejer och annat skräp?
Det är obegripligt det där, var allting kommer ifrån. Vi har ändå bara bott i huset sedan 2017, och innan dess rensade vi rejält.
Efter att nu har ägnat någon månad åt vår kommande flytt så är det detta som förundrar mig mest – hur det kan bli så mycket skräp. Som om jag vore en nitisk shopoholic som ständigt bar hem än det ena, än det andra. Men jag är snarare, faktiskt, tvärtom som person. Jag har inget större behov av en massa saker, är inte den bunkrande typen och shoppar sällan mer än det nödvändigaste.
Men trots att jag vet att det är sant så tror jag knappt på mig själv efter den gångna månaden.
Var kommer allting ifrån? Omöjligt att förstå, helt omöjligt.
Det intressanta med att flytta är också alla samtal som uppstår med omgivningen om just flyttar. Alla minns sina egna, alla utbrister saker om hur jobbigt det är, att de alltid har lovat sig själva efter en flytt att aldrig mer flytta. Bara för att några år senare flytta igen och upprepa samma löfte. Aldrig mer.
Jag har lyssnat till alltifrån ångestfyllda berättelser om flyttar som krävde så mycket energi att personen till och med somnat ovanpå några flyttkartonger tillslut, till humorfyllda storys om kompisgäng som har ryckt in som flyttgubbar och där det tänkta Ikea-skruvandet och kartong-upplockandet plötsligt har förvandlats till en oplanerad och egentligen alldeles för tidig inflyttningsfest.
Men oavsett situation så är flyttarna ofta känslofyllda. Ibland beror de ju på separation, vilket ju i princip alltid är tufft. Någon jag pratar med berättar om flyttpackande med tårar konstant rinnande och en känsla av att bara sjunka längre och längre ner i en dy, men ändå var hen tvungen att fortsätta packa, fortsätta flytta, fortsätta trots att orken sedan länge var slut.
Flyttar av glädje finns ju också; ett funnet drömhus, lägenheten som känns helt rätt, första egna bostaden, flytta ihop, äntligen trädgård - ja, det finns ju massor av gånger som flytten beror på något härligt och bra. Men ändå är det alltid ett moment innan man är på plats som har en tendens att ta musten ur en, hur positiv själva anledningen än är.
För egen del är det mycket som känns bra. Flytten från huset i Strömtorp till en lägenhet på övervåningen i en villa i samhället känns rätt och kommer att bli bra för mig och barnen. Men det finns ett vemod där också, över att lämna en plats jag tycker mycket om, ett hem som har gett lugn och ro och många bra stunder.
Men det ingår också i flyttandets konst, att våga ta steget att stänga en dörr för att öppna en ny.
Jag är fortfarande mitt i den hektiska delen av flyttbubblan, med husvisning nummer två på söndag och ett flyttdatum som närmar sig. Jag packar kartonger och torkar lister om vartannat, tvättar fönster, slänger, rensar en flyttkartong som har stått oöppnad i garaget sen inflytten 2017, jag dammsuger igen, rengör microvågsugnen, rensar kryddskåpet och skafferiet, sorterar kläderna i våra garderober och slänger lite till.
Men jag börjar se ljuset, det där sipprande hoppfulla ljuset från en dörr som långsamt öppnas och bjuder in till en ny start, och ett nytt hemma.