”Var är solidariteten? Manifestationerna? Ilskan? Uppropen? Varför lutar de sig lojt tillbaka när det blir skarpt läge?”, undrar Liberalernas Gulan Avci upprört på Twitter. ”De” i fråga är vänsterfeministerna Avci anklagar för att inte bry sig om kvinnoförtryck i Iran.
Rimliga frågor. Vad gör vänsterfeministerna egentligen? Ett svar är väl som vanligt att de anordnar och deltar i demonstrationer och upprop – och använder sina kontaktnät för att erbjuda stöd och praktisk hjälp. Till Sverige har genom åren många oppositionella flytt Iran och härifrån fortsätter de sin kamp.
Två större manifestationer i Stockholm och Göteborg har för övrigt redan genomförts på initiativ av en rad vänsterorganisationer. Ytterligare fler planeras redan i helgen. Men detta räknas kanske inte?
Kanske handlar de politiska attackerna i Sverige mindre om hur den unga kurdiska kvinnan Jina Amini mördats av moralpolis för att ha burit den i Iran lagstadgade slöjan ”fel” – och mer om att passa på att använda händelsen för att veva mot svensk vänster och svensk feminism. Inte speciellt fräscht, men det håvar onekligen in lajks från ytterhögern som själva inte lyft ett finger för att hjälpa.
Det känns som en så ofantligt slapp kritik att istället för att själv engagera sig och arrangera en demonstration eller insamling eller ställa upp som volontär, så ställer man sig och skriker på att ANDRA inte gör det?!
För ska vi nu leka den lek Gulan Avci och anda inlett med tramsiga anklagelser är det väl bara att kontra med att fråga hur många manifestationer Avci och Liberalerna arrangerat och deltagit i i protest mot den iranska regimen senaste veckan.
Inte är väl svaret ”ingen”, Gulan Avci? Du HAR väl deltagit? Du lutar dig väl inte ”lojt tillbaka” och signalerar stöd för mullorna i Iran?
Nej. Det är det ju ingen som tror. Det är en lågoddsare att de flesta kvinnor i Sverige och förmodligen de flesta männen också, har problem med förtryckarregimer som skickar ut moralpoliser på gatorna för att misshandla kvinnor som klär sig fel.
Många är vi som följer protesterna på gatorna av modiga kvinnor och män som rasar mot regimen. Många är vi som önskar att det gick att göra mer än bara dela bilder och historier.
Men om vi för ett ögonblick ska fokusera på sakfrågan är det nog också så att vi dystert inser att vår roll i ett folkligt upprop, en ny revolution och välbehövligt regimskifte, inte bara är utan måste vara begränsad. Det går inte att fälla en diktatur med tryck utifrån. Det är människorna i Iran som måste organisera sig och kräva sin rätt.
Men visst kan fler, genom att delta i manifestationer till exempel, visa på vilken sida de står. Och kanske passa på att avkräva den tillträdande regeringen löften att dissidenter som på grund av motståndet mot regimen måste fly, alltid kan räkna med asyl i Sverige.
Susanne Sjöstedt