Det här att bli äldre. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det.
Jag fyllde 45 år i veckan och det är ju nån slags markör, detta med år som slutar på fem eller noll. Mer noll än fem kanske, men ändå. Så jag funderar och känner efter, hur känns det egentligen? Och jag tror inte det är någon större fara. Jag upplever varken ångest eller panikkänslor vid tanken på att jag blivit 45.
Men – om jag ska vara helt ärlig - så finns det några saker angående det här med ålder och att bli äldre som är konstigt och faktiskt lite pinsamt och som jag har lite svårt att förhålla mig till.
Såhär är det:
När folk kommer in i min butik och ska köpa en 50-årspresent så kan jag komma på mig själv med att tänka att det handlar om en present till en äldre person. Alltså betydligt äldre än jag själv. Typ, gammal...
Ibland kan jag även referera till någon jag har sett någonstans och beskriva personen som någon “i 50-årsåldern”, och då menar jag det som att det är en äldre person. Ja, återigen, alltså betydligt äldre än jag själv.
Så där nånstans krockar ju uppenbarligen min syn på mig själv och ålder.
För jag tycker ju inte att jag och mina vänner i min ålder ser ut att vara 50 – inte ens de av mina vänner som faktiskt är 50. För vi är ju mer jämngamla och bara sådär i mitten av livet, med inte runt 50. Utan mer runt... ja, vadå?
Krock, var ordet. Självinsiktskrock.
Förmodligen är det samma krock som gör att jag tror att människor som är födda år 2000 fortfarande är barn. Att de är 22 övergår liksom mitt förstånd. Det kan bara inte stämma. Eftersom millennieskiftet var något som inträffade relativt nyligen. Åtminstone så pass nyligen att jag själv var vuxen. Vilket ju måste betyda att människor som föddes då måste vara barn fortfarande. Väl?
Men får jag bara tillstå att min generation 45-50-åringar ändå är lite yngre, på nåt sätt, än vad tidigare generationer varit före oss? Eller krockar jag allting nu igen? Men neeeej, visst var det ändå skillnad när jag var liten, när jag växte upp, och någon var runt 50 så var dom väl liksom GAMLARE än vad vi är nu?
Det är mycket möjligt att jag förhärligar mig själv och min egen generation nu, men jag tänker att vi ändå är lite yngre i sätt och uttryck än våra föregångare (sorry mamma och pappa och alla mostrar och fastrar, farbröder och morbröder och så vidare) Men har jag ändå inte liiiiiiite rätt??
Nej, jag vet inte. Kanske måste allting bara tillskrivas total brist på självinsikt, alternativt synnerligen välutvecklad och långtgående förnekelse.
Och egentligen är det inte min egen ålder och att jag själv blir äldre jag har några större problem med, i alla fall inte när det gäller sånt som rynkor och andra ålderstecken. Det känns på många sätt helt okej att vara 45. Jag kan till och med tycka att det är skönt att ha en viss livserfarenhet med sig numera, till skillnad från när man navigerade runt betydligt mer kompasslöst som 20-nånting.
Så vi får väl se hur det blir, om även självinsikten kommer med åldern. Men kanske vore det allra skönast om den inte gör det...