Jag var med om en nära döden upplevelse häromdagen.
Som hypokondriker tror jag att sista stunden är kommen många gånger varje vecka. Lika tacksam varje gång jag inser att jag har fel.
Men hur som haver här var det liksom som att jag såg ljuset. Anledningen till detta då undrar ni säkert? Det finns några olika anledningar men de största parametrarna är min man och löpning.
Jag ska förklara för er.
Jag låg i soffan efter en arbetsdag, inte på världens bästa humör, lite vrång, vresig, ostimulerad, rastlös. Kände att livet inte hade jätteroliga saker att erbjuda.
Varpå min man kommer och lägger sig bredvid och frågar om han kan göra något så jag blir glad.
Jag är inte på humör för att komma på något som gör mig glad inser jag så han får helt enkelt helt fria tyglar tänker jag.
15 minuter senare står jag i hallen påklädd med tight och löparskor…
Min man har alltså föreslagit en löptur för att göra mig gladare. Där och då funderar jag på om den här människan verkligen levt med mig i 17 år och vet vad som gör mig glad.
Men så börja han prata om endorfiner och härlig luft ute, att jag var en multisportare av rang.
Efter en del mumlande (och klagande) från mig så stod vi till slut på cykelbanan utanför oss och gjorde tåhävningar och värmde upp baksida lår.
Att tillägga är ju att min man tidigare varit elitidrottare och löpning för honom har varit en naturlig del i hans vardag, att det var över fem år sen han la av med sitt idrottande är inget spår som syns.
Starten gick, med hyfsat lätt löpsteg så tog jag mig fram med honom vid min sida.
Han pratade på och jag kunde också svara honom första 100 metrarna.
”Vi viker av här framme så rör vi oss uppåt” säger han och jag följer efter.
När grusvägen sen börjar slutta försiktigt uppåt så trycker han på och jag vill ju inte vara sämre för jag ska faan jaga de där endorfinerna som han så bra sålde in.
Jag tar kliven förbi honom och känner ”nu du Gabriella flyger du fram”.
Det gjorde jag i cirka 300 meter, värt att tillägga är att jag inte bara flyger fram jag spurtar för glatta livet. Jag springer så snabbt att jag nästan tror mina ben ska ge vika (det är i alla fall så det känns), medan min man som kanske ligger en halvmeter efter har ett betydligt lugnare tempo. Med glada hejarop så säger han att jag har lätta löpsteg.
När vi når högsta punkten är jag så rödflammig i mitt ansikte och har maxpuls att jag måste pausa för att hitta andningen igen. Det känns som vi sprungit flera kilometer, säkert en mil!
Han stannar och tittar på sin pulsklocka. ”Bra älskling, två kilometer! Nu har vi en slinga på tre kvar sen är vi hemma”
Det var där och då jag såg ljuset efter två kilometers löpning. Det var också där och då jag började stor böla och frågade om han ville se mig död?!
Han lite oförstående till mitt utbrott eftersom jag hade ”gnuggat” på så bra som han sa.
Jag satt mig mitt i spåret och vägrade springa en enda meter till. Jag vet att såhär i efterhand att det var ett omoget beteende men nu blev det så. I samma sekund som jag satt mig så förstod också maken att löpturen var slut och den där tre kilometersslingan kunde dra åt helvete. Det var ungefär det jag sa om jag minns rätt.
Så samma väg som jag kämpat mig dit på promenerade vi sen också hem på.
Det vi lärde oss utav det här? 1. Springa gör mig inte glad. 2. Min man köper numera choklad åt mig för att göra mig glad. 3. Endorfiner går att skapa på andra sätt, typ kramar.