Mikael Björk, ”mannen bakom kontrabasen”, är Linnebäckare sedan barnsben. Karlskoga kulturskola har gått som en röd tråd genom hans liv och under 18 år arbetade han där som lärare.
– Jag har Karlskoga musikskola att tacka för mitt yrkesval kan man säga.
Sitt första möte fick han på Skrantaskolan i lågstadiet för över 60 år sedan.
– Musikskolan kom ut med ”skrammellådor” och hade rytmik med oss på plats. Det kallades Förberedande musiklek.
Brorsan började
Det ledde till att Mikael började spelade mandolin för Harry Skeppstedt som var cello- och mandolinlärare.
– Då spelade man i så kallad klass. Det där höll jag på med i två år. Sen började brorsan att spela cello, mer eller mindre motvilligt, och jag tänkte att det där borde man kunna göra bättre, så jag bytte till cello när jag gick i fjärde klass. Med visst högburet huvud gick jag förbi vid Skogsrundans ishockeyrink med min cello. När jag kom hem bytte jag om till skridskor och spelade hockey.
Vid den tiden började Beatles komma och musik var lite hippt.
– Det var inte nördigt utan gick jättebra att hålla på med på 60-talet. Man kunde höra stråkar tillsammans med Beatles och det var ju fantastiskt, det lyfte ju en själv. Man är ganska påverkbar vid den tiden och Beatles blev väldigt viktiga för mig vid sidan av musikskolan.
Musikskolan i Karlskoga startade år 1947, då var Stig Gustafsson rektor och Holger Hallenberg en av lärarna.
– Jag kallar dem för mina musikaliska fäder. På ett sätt kan man säga att de startade musikskolan för att de ville ha rekrytering till Bofors musikkår och den nybildade symfoniorkestern i Karlskoga. Så gick det i två år tills kommunen förstod att de skulle vara arbetsgivare till lärarna och från 1949 gick det över till kommunal verksamhet.
Upptagen varje kväll
Unge Mikael fick vara med olika i orkestrar på musikskolan och blev på så vis mer och mer sugen på musik. Snart var varenda kväll upptagen av att spela.
– Det var inga kontrabasar i orkestrarna, så 1966 fick jag erbjudande att börja spela kontrabas tillsammans med killar i min ålder som var tillräckligt långa. Man behövde ha längden inne, skrattar han och fortsätter:
– Nicke Ström var med i det gänget, det kanske han förnekar men så var det.
I samma veva anställdes Bosse Arvinder från Örebro kammarorkester. Han var även lärare på Ingesund.
– Han stannade till i Karlskoga och undervisade oss pojkar på vägen till Ingesund. Han har betytt väldigt mycket för mig. Han var min första ”braiga” baslärare.
Att spela tillsammans med sina elever, det är en bonus, det är helt fantastiskt.
Mikael spelade både cello och kontrabas och det dröjde det inte länge förrän han blev sugen att spela trombon för Torbjörn Lundqvist.
– Det höll jag på under hela min elevtid på musikskolan.
1973 började Mikael på Musikhögskolan i Göteborg.
– Efter avslutade studier blev jag regionmusiker i Skövde mellan 1977 och 2001. Då omorganiserades Musik i Väst och blev Kultur i Väst och alla fast anställda musiker i Västra Götaland blev av med jobben.
Under isen
Då ringde Per Nilsson som var lärare på kontrabas på musikskolan. Han tänkte gå i pension och ville att Mikael skulle ta över efter honom.
– Jag var mitt inne i omorganisationen och var nere under isen så jag provade och det blev jättebra, ett stort lyft och jag trivdes mycket bra som lärare. Det blev lite paybacktime kan man säga, att komma tillbaka som lärare där man tidigare varit elev.
I tjänsten ingick både att spela i orkester tillsammans med eleverna och att vara samordnare för Konsertföreningen.
– Kommunen insåg att ska man ha lärare så måste ju även de få ingå i orkestern. Att spela tillsammans med sina elever, det är en bonus, det är helt fantastiskt.
Mikael känner stor tacksamhet mot Per Sjöberg, rektorn som anställde honom.
– Att han såg att jag behövde jobb och att jag behövde återanvändas här i Karlskoga. Han visste att jag ville spela och tyckte att tjänsten var bra för mig.
Hur ofta spelar du kontrabas nu?
– Jag övar mindre men spelar mer. Jag spelar med både Bofors musikkår, Karlskoga symfoniorkester och Blåbergens kammarstråkar i Örebro.
Har du funderat på elbas någon gång?
– Ja det har jag faktiskt, men jag har förälskat mig i den här stora kroppen. Det låter av trä och strängar och det är jag som åstadkommer det. Det blir min röst mera än om jag ska ha en förstärkare. Det var så jag föll för det från början och på det viset tänker jag hålla kvar den känslan.
Mikael har även närt en dröm att få spela jazz under alla år och det har han fått göra nu eftersom konsertföreningen tagit sig an jazzen i sin palett.
– Det tycker jag är kul och kontrabas passar in i alla musikaliska sammanhang.
Mikaels finaste minnen från Kulturskolan är när han varit både musikproducent och musiker i orkestern.
– Till exempel konserterna Världen låter som var ett jättefint projekt som Kulturskolan var med och arrangerade under några år. Där var man med och spelade samtidigt som man var med bakom och drog i trådarna. Det var en väldigt skön känsla att så att säga sitta på flera stolar.
Större utbud
Det har blivit en större bredd på Kulturskolan under årens lopp. Alla kulturyttringar får vara med och i bästa fall sammanflätas som till exempel Rising Star på Nobelhallen.
– Det kallades Musikskolans dag när jag var liten och då var det bara musik. Nu ingår även teater och dans med mera.
Vid sidan av familjen betyder musiken allt för Mikael.
– Jag är ju ”han bakom basen”.... Det är både min hobby och mitt yrke så för att få mat på bordet var jag ju tvungen att spela också, säger han och fortsätter:
– Musiklivet gör att man känner folk över hela landet. Det är otroligt mäktigt. Musiken är ju världslig, man kan sitta i Japan och spela musik tillsammans med någon med samma noter i en helt annan del av världen.