Vid den här tiden på året, när löven ändrar färg och naturen brinner, så går jag alltid in i en speciell liten bubbla. Det handlar om Gaseller, fast inte bokstavligt talat om djuret utan om Sveriges snabbväxande företag.
Tidningen Dagens industri har i 20 år utsett dessa Gasellföretag, det vill säga bolagen som enligt ett antal rätt tuffa kriterier har växt snabbast under de senaste räkenskapsåren. Det fina är att just detta ofta handlar om vardagsnära bolag, om man kan säga så. Inte börsbolag, inte riskkapitalstyrda bolag. Utan de där som vi alla ser och har runt oss hela tiden.
Byggföretag, restauranger, it-bolag, betongfirmor, mindre butikskedjor, mekaniska verkstäder – ja, det mesta brukar finnas representerat. Den gemensamma nämnaren, förutom att de har växt snabbt, är att de drivs av entreprenörer. Ofta är det familjeföretag, men inte alltid.
Lyxen för mig, som journalist, är att jag alltså vid den här tiden på året skickas ut på olika platser i Sverige för att träffa dessa företagare. Och jag älskar att höra deras historier.
Ofta har det en gång börjat i liten skala, utan tanke på att det skulle bli mer än så. Snickaren som startade en liten firma hemma i garaget och nu tar uppdrag över hela Mellansverige med en stor personalstab som hjälp. Programmeraren som satt hemma på pojk- eller flickrummet och idag driver ett it-bolag med 30 anställda. Den lilla butiken som växte sig större och blev till fler och fler butiker med samma ägare bakom.
Hur som helst, så finns det alltid en historia bakom varje företagsskylt - hur anonym den än må vara. Jag fascineras alltid av drivet. För det är också en gemensam nämnare, har jag upptäckt efter många år av intervjuer med just dessa företrädare för landets små- och medelstora bolag.
Bakom skyltarna finns ofta många slitiga hundår, minor som kostat enormt mycket energi och kanske även stora summor pengar. Och precis som bland oss alla finns även personliga händelser som ibland har påverkat företagets verksamhet; sjukdomar, dödsfall, barn som har kommit till världen. För det är just det som är grejen med att driva företag som entreprenör, utan stora kapitaljättar i ryggen: att man gör det med hela sig.
Därför beundrar jag Gasellföretagen. Alla dessa människor som har orkat en dag till, även när likviditeten närmat sig noll, när den största kunden gick i konkurs, när lågkonjunkturen dånar in, när livet samtidigt händer.
Nu firar vi deras tillväxt med stora reportage och Gasellgalor runt om över hela Sverige, och de förtjänar sannerligen att firas, alla dessa “vardagsföretag” som är så viktiga för att vårt land ska tuffa och gå. Men det är viktigt att komma ihåg att ingenting kom gratis. Att vara företagare är inte alltid så enkelt. Med många pratar jag därför även om de tuffaste dagarna, om när de glömde bort sig själva. Flera berättar om hur nära väggen de har varit. Att de varit nära att ge upp.
Det de ofta har lärt sig är att lägga in återhämtningen som ett självklart inslag. Det är så oerhört viktigt, att inte bara springa, inte bara rusa genom tillvaron med Gasellsprång, utan också ta sig tid att landa ibland.
Och till och med njuta av löven, och lägga märke till att de växlar färg. Först då blir framgången hel. Inte bara i en årsredovisning och i galautstyrsel. Utan på riktigt och för hela människan bakom.