Den allra sista sparken. Så lite som kan behövas, så lite som betyder så mycket och som fick glädjen att stiga rakt upp från magen, genom allt, uppåt och utåt i ett galet lyckovrål.
Den här eftermiddagen på Olympia i Helsingborg var glädjen våran. Runt omkring mig explosionen av alla våra samlade skrik. All den där oron, lidandet, som plötsligt fick ge plats för det som händer när fotboll är som vackrast. Segern, hoppets som tänds och växer. Ska vi kunna klara oss kvar utan det vedervärdiga kvalet? Ska det, trots allt, gå?
Jag och Jack tog en spontantripp till Skåne i lördags. Många mil i bil men så småningom framme i ett höstpyntat Helsingborg. Vi checkade in på hotellet mitt i stan. Middag på sportbar som visade fotboll, såklart, och burgare och läsk till det.
När vi vaknade på söndagen strålade solen. Känslan var bra, positiv, men som alltid på matchdagar lite oroligt ändå. Vi gick ut och promenerade ner till vattnet och gick omkring en stund, i rödvita tröjor såklart. Jag råkade se en skylt som meddelade att nästa avgång till Helsingör med färjan gick om en kvart.
“Ska vi åka till Danmark och äta lunch?”, frågade jag Jack, och han tyckte att det var en lysande idé. Ombord på färjan i solskenet. Blåglittrande hav och Kronborgs slott som mötte oss som första vy när vi närmade hos Helsingör.
Mysig promenad runt bland hus i alla möjliga färger, precis sådär som vi gillar. Det var en fin förmiddag, och efter en stund även en brunch på lagom stimmigt hak längs en gågata.
Sen drog vi oss tillbaka mot färjan och fick ännu en fin överfart uppe på däck.
Och sen var det dags. Mot Olympia och ödesmatchen i Allsvenskan, Helsingborg – Degerfors IF. Bortastå fylldes på med mer folk än vad jag tror någon hade förväntat sig. Uppvärmningen som startade, fokuserade spelare. Om Helsingborg förlorade skulle det stå klart att de åker ur Allsvenskan. Om inte, så fanns det ju fortfarande en risk att vi skulle få direktpasset ut.
Vi gjorde allt vi kunde från läktarplats, och det var fantastiskt att få jubla över mål redan i fjärde matchminuten. Men så kom reduceringen, och den där oron igen. Vi behövde ju verkligen tre poäng för att kanske, kanske kunna klara att ta oss upp på säker mark en stund.
Så kom den. Sista sparken. In i mål. Vi skriker, kramas, tror inte att det är sant. Är det verkligen sant?
I bilen hem pratar vi om matchen, lusläser tabellen, går igenom olika scenarion. Glädjekänslan följer med hela vägen, alla 45 milen, och dagen efter ser vi Varberg förlora mot Mjällby på tv:n och ett av de bästa scenarierna vi önskade oss dagen innan hade slagit in.
Imorgon är det dags för nästa drabbning. Nästa känslococtail med allt från oro och fruktan till - förhoppningsvis - ännu mera glädje paketerat under 90 minuter som betyder så mycket.
Jag hoppas att vi får skrika igen. Jag hoppas att vi får vråla rakt ut på det där sättet som inte går att stoppa. Jag hoppas på en lyckoexplosion på Stora Valla imorgon och att vi är många som står där tillsammans. För att vi aldrig nånsin ger upp. Och för att vi alltid står kvar, oavsett allt.