Insändare: Kubakrisen är skrämmande aktuell

Insändare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
I dagarna är det 60 år sedan Kubakrisen – de där ödesdigra dagarna då världen höll andan inför hotet om kärnvapenkrig. USA hade just upptäckt att Sovjetunionen byggt robotbaser på Kuba och därmed kunde nå stora delar av USA med kärnvapenmissiler.

USA svarade genom att försätta Kuba i blockad, och president John F. Kennedy förklarade att varje kärnvapenattack mot ett västland skulle vedergällas militärt. Efter flera dagar med spända förhandlingar och incidenter till havs gick Sovjetunionen med på att dra tillbaka sina kärnvapen från Kuba, mot att USA åtog sig att inte invadera Kuba och i hemlighet avvecklade sina kärnvapenmissiler i Turkiet. Världen kunde andas ut.

På en masterskurs i organisationsteori som jag undervisar på får studenterna läsa och sammanfatta tre olika perspektiv på beslutsfattandet under Kubakrisen, enligt en klassisk analys av den amerikanske statsvetaren Graham Allison.

Poängen är att studenterna ska träna sig i att anlägga olika perspektiv på ett och samma skeende och bli medvetna om hur viktigt det är vilken utgångspunkt man har i en analys. Varje perspektiv får oss att se vissa saker tydligare, men det kan också få oss att missa andra. Därför är det klokt att akta sig för förhastade slutsatser i komplexa frågor och i stället analysera dem systematiskt från olika perspektiv.

När jag tog över ansvaret för kursen i vintras tänkte jag att Kubakrisen är så gammal att det kunde vara svårt för studenterna att relatera till den.

Sedan dess har Kubakrisen blivit skrämmande aktuell.

Nu står vi återigen inför ett direkt ryskt kärnvapenhot. Återigen försöker vi lista ut hur ryska ledare tänker, och återigen behöver USA och västvärlden välja mellan att agera resolut och avskräckande, med risk att trappa upp konfrontationen, eller mer försonligt, med risk att det ryska hotet kvarstår och på sikt förvärras.

I Allisons klassiska artikel om Kubakrisen diskuteras Sovjetunionens och USA:s agerande utifrån tre skilda säkerhetspolitiska synsätt. Dels en rationell policymodell som antar att stater är enhetliga aktörer som försöker främja sina strategiska mål. Dels en organisationsprocessmodell som utgår från att staters agerande präglas av hur dess olika organisationer fungerar. Dels en byråkratisk politikmodell som ser staters agerande som ett resultat av förhandlingar och kompromisser mellan inflytelserika aktörer inom landet.

Perspektiven går att känna igen från de resonemang som förs om dagens kris. Många undrar hur rationell Rysslands president Putin egentligen är. Flera experter pekar på hur illa den ryska försvarsmakten är organiserad. Andra diskuterar hur olika ryska eliter förhåller sig till kriget. Vi kan också fundera på hur USA:s olika målsättningar, organisationer och rivaliserande maktkonstellationer kommer att avgöra hur landet agerar framöver.

Det är viktigt att inte låsa fast sig i ett enda synsätt på vad som händer. Öppen och mångsidig debatt hör rent allmänt till demokratins styrka. Låt oss hoppas att den återigen kommer att övertrumfa diktaturernas hårda tag, även när det gäller Rysslands pågående attack på Ukraina och folkrätten.

Charlotta Levay, Docent i företagsekonomi vid Lunds universitet och NMBU, Norges miljö- och biovetenskapliga universitet.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.