Pär kämpar mot prostatacancern: "Jag ger inte upp”

När tidningen träffade 57-årige Pär Rosenqvist för ett år sedan hade han kämpat mot prostatacancern sedan 2019.

Den striden går vidare.

– Tyvärr har cancern spridit sig. Nu finns inget annat att göra än att köra ända in i kaklet, säger han.

Många som tränar på Davids träningscenter känner igen Pär Rosenqvist. Det är han som inte sällan står i kassan och hälsar besökarna välkomna, ofta med glada tillrop och pigga kommentarer.

Att Pär är allvarligt sjuk i prostatacancer är inget som märks.

– Gymmet, som jag äger tillsammans med min bror, är mitt lilla lufthål i tillvaron och jag vill inte att folk ska uppleva mig som sjuk. Det är väldigt viktigt för mig. Samtidigt är det det härligt med allt stöd.

När tidningen träffade Pär i november ifjol var han optimistisk, han tyckte att behandlingen gav effekt.

Men...

– Vid jul kände jag att något var väldigt fel, hade bland annat väldigt ont i ena höften. Det visade sig också att PSA-värdet (se faktaruta) stuckit iväg ganska mycket. Något var fel.

Strålbehandling

För att få fakta genomgick Pär en scanning av hela kroppen.

Undersökningsresultatet var inte det som Pär ville ha.

– Cancern hade spridit sig till skelettet, till höften, och till lymfkörtlar i ryggen. Det var ganska tunga besked att få.

Ganska omgående sattes en ny strålbehandling igång.

– Jag får också en cocktail med skelettstärkande medicin med jämna mellanrum och äter hormoner. Mina tabletter varje morgon är som en hel frukost, skojar han.

Pär berättar att han är mycket tacksam över sjukvården.

– Det fungerar otroligt bra. Och tänk om jag skulle fått betala medicinen själv, månadskostnaden bara för en tablett är 25 000 kronor per månad.

Hur mår du i dag Pär?

– Efter omständigheterna faktiskt ganska bra, det gäller både fysiskt och psykiskt. Men visst kan det vara jobbigt i perioder. Det är nog oundvikligt att få mörka tankar ibland, men jag känner ingen rädsla. Och det kan jag främst tacka människorna omkring mig för - min sambo, barn, släktingar och vänner. Även om det är en tuff tid känner jag mig faktiskt trygg.

Men det finns en sak som Pär är orolig för, att cancern ska sprida sig till bukspottkörteln.

– Då blir det riktigt jobbigt...

Pär berättar att han bara till viss del försöker anpassa sitt liv efter sjukdomen.

– Med tanke på att skelettet är ganska skört försöker jag att inte ramla... Jag är också lite tröttare än tidigare och jag har ont mellan varven. Men för övrigt gör jag allt jag kan för att leva mitt liv så normalt som möjligt. Jag tror det är viktigt, inte minst för psyket.

Pär tillbringar många eftermiddagar och kvällar på gymmet. På dagarna jobbar han som målare.

– Som tur är har jag en förstående uppdragsgivare som accepterar att vissa dagar måste jag helt enkelt dra ner på tempot. Jag älskar mitt jobb och tänker inte ge upp det i första taget. Att vara sysselsatt skingrar också tankarna, vilket bara är positivt.

När vi träffas håller Pär på att renovera en lägenhet i Sandviken.

– Ett kul projekt, klart annorlunda. Men att stå på ställning och måla är kanske inte det bästa för mig. Men jag vägrar att ge upp...

Kunskap

Pär tycker att Mustaschkampen är ett fantastiskt arrangemang för att sprida kunskapen om prostatacancer och dessutom samla in pengar till forskning.

– Prostatacancer är en hemsk sjukdom som drabbar väldigt många män, även de som inte är ”gamla gubbar”. Det är också viktigt att komma ihåg att cancern inte bara drabbar den sjuke, utan många runtomkring, inte minst familj och vänner. Och här har Mustaschkampen en viktig uppgift, att sprida information. Om vi sedan också kan samla in pengar till forskning är det jättebra.

Under flera år har man på Davids träningscenter också arrangerat något extra för att samla in pengar till prostatacancerförbundet. Så blir det också i år.

– Vi kommer att ha en hel vecka med lite roligheter. Men den biten får mina kollegor sköta i år. Jag har sagt att jag står för cancern, ni får fixa resten, säger han och skrattar.

Och fortsätter:

– Man måste kunna skoja om det här, vara lite morbid, annars blir det outhärdligt...

Till sist Pär, hur ser du på framtiden?

– Jag har levt med det här i 3,5 år och vet att jag aldrig kommer att bli frisk. Det är fakta. Nu handlar det bara om att hålla cancern i schack. Samtidigt vet jag också att en dag tar behandlingarna slut, när kroppen helt enkelt inte svarar på åtgärderna längre. Jag hoppas att den dagen dröjer.

– Men en sak är säker, ingen tar sig ur livet levande...