Susanne Sjöstedt: Det fattas inte pengar

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
En ensamstående mamma i Värmland berättade i dagarna i VF om hur det var att vara fattig under rusande inflation och höga elpriser. Konsekvensen blev att många privatpersoner hörde av sig till tidningen för att erbjuda sin hjälp.

Det brukar vara så. De flesta av oss vet ju att det, om saker och ting var annorlunda, kunde ha varit vi som stod där i utsattheten. Efter att ha förlorat jobbet, brutit upp från en relation eller blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen.

Kanske står många av oss redan och balanserar på gränsen. Vi ser ökade resekostnader, ökat elpris och en förbluffande dyr matkasse påverka de tajta marginalerna – och får på det beskedet att hyresvärden vill höja hyran nästa år med tio procent.

160 000 svenskar lever i dag på existensminimum på grund av skuldsanering. Ett par hundratusen till har skulder till Kronofogden. Runt 340 000 till fick ifjol försörjningsstöd någon gång under året och får väl antas leva på existensminimum stora delar av året. Med årets kostnadsökningar lär de bli fler i år.

Därutöver finns förstås hundratusentals fler som ligger farligt nära fattigdomsgränsen där en enda dags karensavdrag eller en enda hög elräkning innebär skillnaden mellan att kunna äta sig mätt alla dagar i månaden eller gå hungrig.

I intervjun i VF sneglar den ensamstående mamman mot biståndsbudgeten och menar att ”de kanske skulle sänka våran u-landshjälp och låta pengarna vara kvar i Sverige i stället”.

Vad hon missar är att den sittande regeringen aldrig skulle ge henne mer pengar alldeles oavsett med hur mycket pengar biståndsbudgeten skulle sänkas. Det fattas inte pengar att ge till de fattigaste svenskarna. Högerpartierna tycker bara inte att de är värda mer.

De säger det ju rakt ut när de pratar om bidragstak. Moderaterna vill exempelvis inte att ett hushåll, oavsett storlek, ska kunna få mer i bidrag och ersättningar än 75 procent av ett arbete till lägsta lön.

Lägstalönerna i de allra flesta kollektivavtal ligger under 25 000 kronor – för outbildade inom exempelvis Kommunal så lågt som 20 000. Ett bidragstak på 75 procent skulle alltså kunna ge ett hushåll så lite som 15 000 kronor i månaden! För singelhushåll inga problem, men med en eller två vuxna och några barn blir det snabbt tajt.

Hittills har det flaggats för att taket bara är tänkt för dem som får försörjningsstöd på grund av arbetslöshet och inte kvalificerat sig för a-kassa. De som ”kan” jobba. Sjuka ska alltså inte omfattas. Men vem bestämmer vem som är sjuk och vem som är arbetsför? Många har trots allt hamnat på socialen för att de nekats sjukersättning av Försäkringskassan.

Själv hoppas jag ju att den ensamstående mamman och andra som lever i ekonomisk utsatthet inte bidragit till att rösta fram den regering som nu kommer att anstränga sig i fyra år för att bara göra vardagen ännu jävligare för dem.

Susanne Sjöstedt