Gabriella Lagerstam: Tjat, tjat, tjat...

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Att vara tonårsförälder till två killar innebär ett konstant evigt tjatande om allt, ALLT.

Jag är så trött på mitt tjat (eller uppmaningar kanske jag ska börja tänka istället) så det står mig upp i halsen, jag hör min röst hela tiden. Jag känner mig lite som en papegoja, men det är lite så föräldraskapet är.

”Ställ in disken i diskmaskinen”

”Vik ihop era kläder”

”Bädda sängen”

”Stäng kylskåpet”

”Gör läxan”

”Ställ in smöret”

”Släng pappret”

”Städa rummet”

”Läggdags”

Men här måste mina fantastiska barn ha någon superkraft, det är precis som att de har ett skyddsfält runt sig som står emot min röst. Mitt ljud når dem inte. Det jag säger når dem inte.

Eller också så tänker de bara ”ähh, skit samma”.

Jag kan följa mina barns dag när jag kommer hem från jobbet genom spår i huset. Det brukar börja i köket, frukosten, smörkniv ligger kvar på köksbänken, tomt mjölkpaket bredvid, yoghurtskål på köksbordet, flingorna bredvid brödrosten, en tallrik på bänken med kanter kvar från rostad macka med kalkon och ett tillhörande halvfullt mjölkglas.

Jag fortsätter i hallen där gårdagens idrottskläder ligger utkastade då någon utav dem förmodligen hamnade i tidsnöd och inte hann kasta ner kläderna i källartrappan där de vanligtvis brukar hamna.

På diskbänken så har porslinet utökats för det har mumsats mellanmål i form utav både nudlar och fryspizza. Hur jag vet det? Saxen ligger framme, pappret till fryspizzan ligger kvar på bänken och tydliga spår från kryddan som de smaksätter nudlarna med har hamnat på bänken. Lika imponerad varje gång att det kan hamna mer krydda på bänken än i tallriken.

Nu har ju inte allt porslin ställts på diskbänken, utan nudeltallriken står kvar på bordet tillsammans med skålen från morgonens frukost.

Fortsätter in i vardagsrummet och där har det mysts i soffan för där är både strumpor och tjocktröja slängda och filten i en hög. Om jag sticker ner handen bakom en soffkudde i hörnet så kan jag garanterat hitta spår efter godispapper, det innebär att de har hittat den nya godis gömman där resterna från helgens sockerfest hade gömts. Bädda sängar och ställa ner disk har de inte tid eller ork med mina kära barn men de lägger gladeligen 20-30 minuter på att sniffa efter överblivet godis i alla husets gömmor.

Det är i och för sig bra tänker jag för då vet jag att de kan om de verkligen skulle vilja, inte sant?

Ställa ner i diskmaskinen och bädda sängen menar jag, leta godis vill de alltid förmodligen.

De är fantastiska såklart mina två tonåringar, men ibland så får jag andas djupt och länge för att inte höja rösten för högt så jag spräcker ett blodkärl.

Nu ska jag fortsätta följa spåren ner till tvättstugan, de har lekt klädbingo på kakelplattorna där nere!