Torbjörn S. Karlsson: Bränn inte lyse i onödan!

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Ska vi bli fattiga nu? Njae, för det första beror det ju på vad som menas med fattiga, men som en konsekvens av krig, energi- och andra kriser är det ju inte helt omöjligt att vi måste lägga livet med tillhörande standard på en betydligt lägre nivå i framtiden.

Fläskfilén måste kanske ersättas med blodpudding, fransyskan med falukorv och dessutom, som en konsekvens av mager kassa, kan vi bli tvingade att inskränka den överdådiga frukostmenyn till en väl avvägd grabbnäve med havregryn.

Torra, kalla havregryn eftersom elspisen i framtidsvisionen är plomberad mot användande.

En frukost, lunch och en middag vi i yttersta armod och bästa fall kan dricka vatten till.

Friskt, kallt och klart vatten som kommer till oss i litervis direkt ur kranen. Om det nu fortsätter att göra det.

– Ja dä ska du inte lite på ättersom vattenpumpen går på elektricitet. Å dä ä inte självskreve lätt å öse ôpp dagsbehove ur e smal djubôrrad källe, från en åttifem meters djup.

Men i alla fall, den ytterst torftiga menyn - mä äller utta vatten - är vad jag kallar genuin och äkta fattigdom. På gränsen till svält.

– Jaså dä säjer du din go’dagspilt, men då ska du tro att dä ä ändå sju gånger sju sjumila-kliv å mer ifrå den rektie ynkedomen som de fläste inte ens kan stave te.

– Å uttöver dä, ska du vete, så ligger den sôrtens umbäranden minner än ett sekel bakôm ôss. Ja hôger att min morfar bruka berätte att hanses mor tala ôm, att när dä va rektit dålit mä sôggel feck pigera fånge flôger, store fete flôger som di baka ut mä brö å rörde ut i filbunken ôt drängera.

Å va skulle di krakera göre anne än å äte, di åt för dä va dä ende di feck å mätte vart di ju.

Nu ä dä ju allom välbekant att på den tia fanns dä ju varken TV, Radio äller Padder som di kunne roe sej mä, så di krydda fôlle den lille friti di hade mä mustige skröner. Å den flecka – min morfars mor Maria som föddes oäkta i Krigsmansbol ve Mokôrse – ska visst ha vôre en uttå de likkerste å skrodere å va uttå övver dä inte så skrôpp noga mä sanninga.

Men vem vet hur dä ejäntligen va, kanske stog värkligen ’’Flôger å mjölk’’ på menyn för att fôlk inte skulle svälte ihjäl? Kråker å ekôrrer slofsa ju mä men hur som hälst å hur dä nu va. I da ä dä i alle fall ingen uttå ôss som vet hur dä ä å vare rektit svulten.

Men i alle fall, ôm en skulle ta sej före å skrive ôpp tre styckna saker som en absolut inte kunne vare utta. Så varser en ju like fort som Skener-Israel va rekti å tänge, att dä förste dä ä vatten, sen kommer vatten å te slut så blir dä ju vatten dä mä.

För hur mycke en än bjur te så går dä inte å drecke sej otörsti på guld, diamanter äller aktier.

Se’n ä dä ju en hel hoper mä anne krafs en inbiller sej att en inte kan vare utta. Men dä som stôpper öpp hele samhälle i da å vi står helt hannfallne utta ä ju den elektriske strömmen.

Men hur var det förr i tiden när strömmen gjorde sitt intåg i torpen runtom i skogarna?

Det måste ju ha varit en revolution, som ändå möttes med en viss för att inte säga gedigen skepsis. När man kunde koka gröt och kaffe bara genom att sticka in en manick, ansluten till en kokplatta, i en dosa i väggen.

I ett hundra år gammalt Av brandförsäkringsgivare föreskrivet Revisionsintyg utställt av undertecknad besiktningsman verkställd besiktning å den elektriska starkströms-anläggningen gällande min morfars torp på Ko’sia sjön framgår bland annat att man skulle vara försiktig med förbrukningen.

’’Elektrisk anläggning, utförd efter den 1 januari 1920 skall vara så anordnad att de delar av ledningssystemet som icke ständigt behöva användas för överföring av ström till förbrukningsapparat kunna genom lätt tillgängliga avstängare göras strömlösa.’’

Alltså nu som då för hundra år se’n.

– Bränn inte lyse i onödan!

Annars så va dä ju store skoper mä tôlamod som krävdes förr i tia för att saker å ting skulle bli färdige. Äller som käringa sa som stekte pannkaker på björkstubben.

– Allti’ blir dä fôlle färdit nôn gång.

Torbjörn S. Karlsson