Så är vi på väg in i den här tiden som är lite tudelad för många av oss. Jag tror de flesta är överens om att det är härligt när adventsstjärnorna hänger där, det är nystädat och ljusen brinner på bordet.
Avkoppling. Julefrid.
Men innan man landar där så kan känslan lätt vara lite annorlunda, och det är lätt hänt att stressen och pressen tar överhanden. I det stadiet känns det som att jag själv har befunnit mig i några veckor. I känslan av att springa och springa men liksom aldrig komma fram.
Efter att jag gick igenom en tuff period med utmattningssyndrom i samband med coronapandemin så har min kapacitet märkbart minskat. Förut hade jag alltid en extra växel att slå på. Låg jag efter i jobbet kunde jag alltid slå igång datorn när barnen hade somnat och skriva några timmar till. Men dom superkrafterna är borta. Orken tar slut på ett helt annat sätt idag.
Det blir lite extra tydligt i adventstider. Det där som jag förut trollade fram under sena kvällar och nätter, i form av texter, fix hemma och annat måste numera göras på “normala” tider. Men då ska jag ju göra allt annat, så hur ska tiden räcka till?
Tack och lov har jag tonat ner mina egna krav på adventsfriden i form av pynt. Några adventsstjärnor. Ett doftljus som doftar pepparkaka. Och gärna lite mer städat också - så snart jag har hunnit/orkat få ner de sista flyttkartongerna i källaren...
Det var helt klart smidigare att vara superkvinnan som kunde jobba hur mycket som helst och aldrig behövde sova. Sen kan jag förstås se idag att en hel del av det väl (uppenbarligen) inte var så gångbart i längden. Men jag kan sakna dom ändå ibland, superkrafterna.
Nu var det här egentligen inte tänkt att bli en deppig text om stress och utmattning, utan egentligen mer ett konstaterande att saker förändras. Vi förändras. Jag är nog inte ensam om att inte riktigt känna igen mig efter sjukdom, en kropp som blir äldre och annat omkring som påverkar oss och får konturerna i våra liv att bli annorlunda. Och den förändringen behöver ju inte vara bara dålig. Men den tar ett tag att vänja sig vid.
Jag försöker hitta det där som hjälper på olika sätt. När stressen är lite för påtaglig lyssnar jag till exempel jättemycket på ljudböcker, eftersom jag har insett att det hjälper mig att hålla de irrationella stress-tankarna borta. Just nu plöjer jag en norsk deckarserie, så poliserna Mia Krüger och Holger Munck är således med mig i de flesta sysslor utanför jobbet just nu; i sista flyttfixet, när jag tömmer diskmaskinen, hänger tvätt och lägger mig för att somna.
Och så försöker jag att tillåta mig själv att vila. Att inse att superkrafterna är borta och att det inte är fel att ibland ligga stilla i soffan istället för att fixa tusen saker.
Det där sista är rätt svårt fortfarande. Strategierna sitter inte riktigt men jag får kämpa på. Ljuset från vår nya adventsstjärna i nya vardagsrummet gör det åtminstone lite lättare. Och i helgen ska jag njuta av pepparkaksdoften från ljuset på bordet mellan jobb-varven.
Glad första advent till oss alla!