Jag tror inte på horoskop, och egentligen inte heller på att månar, stjärnor och planeter har någon makt över våra liv mer än den som deras rent vetenskapliga roll i solsystemet ger.
Visst läste jag också horoskopen i ”Frida” och ”Starlet” när jag var 13, och rätt ofta stämde ju ALLT eftersom det stod typ att ”Du är ofta glad men ibland lite deppigare. Idag är en bra dag för att göra något som du tycker är kul.”
Och Ida, 13, och tjejbästisarna (som lustigt nog hade väldigt liknande horoskoptexter som mig fast dom var kräftor och skorpioner och jag var våg) tyckte ju att allt stämde! Så visst, det var ju kul då och då att läsa dessa högt för varandra. Men djupare än så blev aldrig mitt intresse för stjärnor, månar och planeter.
Men så kommer de där nätterna. När jag sitter vaken fast klockan är 02:44, vilket är ungefär tre-fyra timmar senare än jag brukar lägga mig. Och jag inte är det minsta trött.
Men så trillar poletten ner och jag börjar gå runt hemma och titta ut genom fönstren för att få min misstanke bekräftad.
Jo men visst. Därute ser jag den skina i all sin glans; fullmånen.
Jag vet ju att många människor upplever sig sova sämre när den är full.
Dessutom finns det mängder av myter, sagor, legender och diverse annat som lägger stor betydelse vid fullmånen och tillskriver den magiska krafter.
Jag har försökt stå emot fullmåne-magi-snacket in i det längsta, just eftersom jag egentligen inte tror på det.
Jag vet också förstås att den till exempel påverkar tidvattnet, men människors kroppar?? Nej, men alltså så mycket vatten har vi ju inte i oss (jämfört med ett hav) så det känns ju underligt att fullmånen skulle vilja in i oss och stöka till. Det finns heller ingen tydlig forskning som stödjer det eventuella sambandet, vad jag har kunnat läsa mig till.
Så jag slog länge bort den där pockande lilla rösten därinne som gjorde vad den kunde för att säga åt mig att ”jo, du sover VISST sämre vid fullmåne!”. Jag ignorerade den fullständigt.
Tills jag skaffade sömnappen.
Den mäter hur mycket jag faktiskt sover på en natt, hur lång tid det tar innan jag somnar, när jag vaknar, om jag vaknar under natten, hur mycket djupsömn jag får, med mera.
Nu när jag använt den i ett år finns det rätt mycket statistik om min sömn jag kan kolla in: vilka geografiska platser jag sovit bäst/sämst på under året, hur mycket jag sover per natt i snitt, och när jag sover som sämst.
Och ja, vad tror ni – jo, som sämst sover jag när det är fullmåne. Statistiken är supertydlig. Ja, fullmåne är till och med den enskilt tydligaste anledningen till att jag sovit sämre vissa nätter under det senaste året.
Så nånting tycks det vara, måste jag ju medge, även om det inte riktigt passar mitt icke-vidskepliga jag att tro på månens kraft.
Och lustigt nog, så innan jag skulle sätta mig och skriva detta så såg jag ett stjärnfall för första gången på evigheter. Just nu, i fullmånens tid.
Det är vackert att se stjärnan falla och jag skyndar mig naturligtvis att önska något.
För man vet ju aldrig, kanske är allting däruppe lite magiskt ändå när allt kommer omkring, så det vore ju dumt att inte passa på. Ifall allt nu, trots allt, står skrivet i stjärnorna.