För två år sedan fick då tolvåriga Dea Ekroth reda på att hon hade fått diabetes typ 1. En diagnos som förändrat en hel del, men samtidigt inte påverkat henne i allt för stor omfattning.
– Även om jag förstod att något måste varit fel eftersom jag hade gått ner så mycket i vikt var det ändå en stor chock att få reda på att jag hade diabetes, säger fjortonåriga Dea Ekroth.
Hennes föräldrar, Jesper och Mari, hade märkt utöver att Dea gått ner i vikt och även fått ett ökat behov av att få i sig vätska.
– Hon drack mycket mer, men vi kopplade det först till att hon sportar så mycket, berättar pappa Jesper.
De bokade för säkerhets skull en tid på vårdcentralen där man gjorde ett ”stick i fingret” för att kontrollera Deas blodsocker.
– Sen sa dom bara ”Åk hem, packa det nödvändigaste och åk in till barnakuten”, fortsätter Jesper.
Vardagsrutiner
På USÖ konstaterades att Dea fått diabetes typ 1. En variant där kroppens eget immunförsvar angripit och förstört cellerna i bukspottskörteln så att de inte längre kan producera insulin.
I en vecka var hon inlagd på sjukhus. Den första tiden skötte en maskin så att hon fick insulin när kroppen behövde. Under tiden fick hon själv lära sig att ta sprutor och ”räkna mat”.
– Man lär sig räkna kolhydrater och sen har man vissa kvoter som man delar mängden mat med, säger Dea.
För att få en liten rutin på hur hon skulle ta hand om sin diabetes i en vardagssituation fick hon gå i skolan under sjukhusvistelsen.
– På sjukhuset fanns en lärare så hon fick ”gå till skolan” för att plugga och äta lunch, så att allt var så likt en vanlig dag som möjligt, säger Jesper.
Var det en stor förändring för dig med kosten?
– Jag har alltid haft bra matvanor och ätit regelbundet, förutom mellanmålen som jag nu måste ta, så det blev inte alltför stor förändring, säger Dea.
Däremot måste hon numera ta en spruta med insulin inför varje måltid. Den ger hon sig själv i magen.
Och till middagen fyller hon på med en extra spruta i låret för att värdet ska hålla sig bra under hela natten.
Det som blivit annorlunda handlar mer om att hela tiden hålla koll på sockernivån.
– Jag måste läsa av varannan timme under dagtid. Sen måste jag vara mer noggrann och äta när jag måste, säger Dea och fortsätter:
– Jag kan exempelvis inte skippa en måltid, som andra kan välja att göra, när något inte är gott. Jag måste äta för att klara av skoldagen.
Sjunker snabbt
Som många andra tonåringar har Dea fritidsintressen och i hennes fall är det fotboll för hela slanten. Tre dagar i veckan har hon träning med sitt lag, F-08 i Rävåsens IK, och under säsong kan man räkna med match en gång i veckan.
Att sporta är bra när man har diabetes, men det kräver samtidigt mer uträkning för att få i sig rätt mängd kolhydrater. Och att ha ännu större kontroll på sockernivån.
– När jag tränar måste jag kolla sockret varje halvtimme och jag måste alltid ha med mig något att äta om jag behöver, säger Dea.
Hon måste även äta både före och efter en träning.
– När man motionerar tar kroppen först av kolhydraterna som man har i kroppen och sen är det levern som skickar till extra när det tar slut, säger Jesper och fortsätter:
– Därför måste man fylla på så det finns i levern, annars slår det tillbaka på kvällen eller under natten.
Sjunker det så går det fort när man sportar och tio minuter efter avslutad träning behöver hon få i sig något för att få upp värdet.
Knapp på armen
För att ha koll på sockernivån håller hon sin mobiltelefon mot en ”knapp” på hennes överarm. Sedan läser en app av nivån.
Och så länge hon inte har ”stör ej-läge” på telefonen får även Jesper och Mari ett meddelande om värdet.
Nattetid larmar appen, både till Dea och föräldrarna, om värdet sjunker.
Tekniken som finns underlättar mycket för att Dea lättare ska kunna hålla koll. Just nu väntar man dessutom på en ännu mer utvecklad ”knapp” som kommer skicka uppgiften till appen per automatik.
Utöver appen har hon alltid med sig ett litet fodral med tillbehör för att kunna ta ett stick i fingret. Något som kan vara nödvändigt för att få en direkt lägesrapport.
– Det kan vara så att appen visar att man ligger under gränsvärdet och då kan man behöva sticka i fingret för exakta värden. Fingret är ”nu”, appen ligger en kvart efter, förklarar Jesper.
Tar det med ro
Varför allt fler yngre drabbas av diabetes har man inget riktigt fått svar på. Frågan ställdes ifall någon i Deas släkt har diabetes, men man vet om det är ärftligt. Helt klart är att man själv inte kan påverka sjukdomsförloppet.
– Det är inte som man trodde tidigare att bara för att man ätit mycket socker så får man diabetes, säger Jesper.
Visst är Jesper och Mari oroliga ibland, men samtidigt så vet de att Dea tar hand om sin diabetes på ett bra sätt och att hon alltid hör av sig om det skulle vara något.
Dea själv tar det hela med ro och tror inte att det kommer påverka henne nämnvärt i framtiden.
– Jag har kommit in i rutinerna så pass bra under de här två åren och jag tror att det kommer fungera bra framöver också, avslutar hon.