Anita Bohl: Om vardagsmirakel

Familj
PUBLICERAD:

Det drar ihop sig till vardag. Vi har just firat den sista helgdagen för den här julen. De vise männen, stjärntydarna, har hittat fram till barnet i krubban, och det var inte alls som de hade trott eller tänkt sig. Ett kungabarn ska väl komma till ett slott. Det var därför de fick leta så länge och pröva sig fram. Men eftersom stjärnan visade vägen, hittade de till sist barnet i ett litet enkelt skjul, avsett för djuren. Fyllda av förundran lämnade de över sina gåvor och återvände hemåt. Julens berättelse har i våra ögon mycket av ett sagoskimmer över sig. Verkligheten var förmodligen mer vardaglig än så.

Varför beskrivs ofta vardagen i termer av grått, trist och tungt? Det kanske går tillbaka till den tid, då nästan allt fysiskt arbete var väldigt tungt. Det finns fortfarande många arbeten som är det. Men grått, det känns inte riktigt rättvist! Jag ser så många som arbetar med sådan glädje, så det nästan lyser om dom. De finns lite varstans, i serviceyrken, på sjukhus, i äldreomsorgen, listan kan bli lång. De finns runt omkring oss, de som får samhället att fungera, och dessutom lyser upp vår vardag. De som ofta gör betydligt mer än de är skyldiga att göra.

Själv fick jag under drygt tre år insyn i hur personal på en avdelning inom äldreomsorgen gjorde sitt yttersta för att fylla alla de behov som fanns. Det gick åt mycket tålamod och uppfinningsrikedom i de olika situationer som kan uppstå. Fysiskt påfrestande är det också ofta. Utan kärlek till människorna och arbetet skulle de aldrig orka, tror jag, Det kallar jag för vardagsmirakel. Inte för att det väcker någon större uppmärksamhet, men för att det krävs något mer än det vi ser, kan mäta eller förklara.

När jag googlade på mirakel, fick jag fram det här på Wikipedia: ”Ett mirakel eller under är en oväntad och uppseendeväckande händelse som inte kan förklaras med enbart naturliga processer. Ett mirakel betraktas ofta som ett övernaturligt eller ett gudomligt ingripande.”

Nu drar det ihop sig till vardag igen. Varför inte hålla ögon och öron öppna. Annars kanske vi missar de små eller stora mirakel, som händer runtomkring. Det vore väl synd!