Torbjörn S. Karlsson: Änglar, visst finns dom

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:

Det här är ämnat att bli en sedelärande berättelse om Gösta.

Men det är ännu mer ämnat att bli en hyllning till alla som arbetar inom vården och som bland mycket annat även har till sin uppgift att ta hand om ångerfulla matmissbrukare.

Ty Gösta, som var mer än hälsosamt julbords-benägen, hade också en inbyggd fallenhet.

En förmåga att lyckas bli bjuden på de mest överdådiga dukningar med julens överflöd.

Inför julen 2022 hade han så långt lyckats klämma in två stycken med garanterad kvalitet och kvantitet så det såg redan lovande ut.

Men förra julens löften då? När han inför vittnen och sittande församling lovade att aldrig mer falla för myckenheten och det vackra upplägget som julbordet erbjuder.

Men det var då, när han lovade framför allt sig själv, att aldrig mer återfalla i det matmissbruk som genom åren gjort honom tresiffrig vad gäller vikten.

Men nu är nu och när Gösta stod där med tallriken i näven hade löftet - likt ett ejderdun i en västlig sommarbris - för länge sedan lämnat medvetandet och nu var det bara att hugga in.

Medan Gösta förundrades över hur liten tallriken var, forcerades sillar, ägghalvor, laxar, skinka, ostar, spjäll, fårfiol, köttbullar, omeletter, prinskorvar samt en myckenhet av andra delikatesser. När han till slut proppmätt bedyrade att inte en tugga, vad det än månde vara, skulle få plats dukades desserten upp och inte kunde han stå emot det söta.

Efter att ha tryckt i sig en dryg veckas matbehov måste man ju helt enkelt toppa med skumtomtar, tryfflar, praliner, dessertostar och ris a lá Malta. Oartig vore man annars.

Måndag morgon, efter två julbord, kom böterna. Gösta vaknade mitt i en dröm att någon skjutit honom med ett hagelgevär i magen och som en följd av det, en fruktansvärd smärta i mellangärdet. Gösta tog det med ro, det går väl över nå’n gång och han visste ju vad det berodde på. Men när det onda bara tilltog kröp han till korset och bokade tid på vårdcentralen. Därifrån blev det, tack vare en remiss, öppna spjäll till akuten på stadens sjukhus. Väl där insåg Gösta snabbt att han inte var ensam om att söka vård. Dessutom sammanföll hans besök med årets första blixthalka vilket gjorde att blödande och benbrutna gubbar kom inrullandes i parti och minut. Vilket troligen bidrog till att Gösta fick vänta nio timmar på sin skiktröntgen.

Men i alla fall, en inflammerad gallblåsa konstaterades och akut operation ansågs nödvändig. Det var bara det att på den stadens sjukhus, där Gösta inkvarterats, görs inte den typen av operation och på de två närliggande, i samma landsting naturligtvis, hade man inte möjlighet att ta emot fler patienter.

Så det blev i stället incheckning på avdelning där Gösta började pumpas full med omvårdnad, antibiotika, näringsdropp och smärtstillande.

Men innan dess, efter en veckas smärta, utan sömn och mat, var Gösta flera gånger beredd att ge upp och åka hem.

– Jag skiter i det här, jag orkar inte mer, tänkte och deklamerade han men då stod dom där.

Alla förstående, ständigt leende och omtänksamma änglar och Gösta kunde inte för sitt liv förstå hur dom står ut. Alla som får agera buffertar och slagpåsar och till och med ta emot hot, när vår annars fantastiska vård inte riktigt fungerar.

– Så, det är hög tid att vi visar vår uppskattning och så här i juletid skulle man kunna börja med att likt Karl-Bertil ta från de rika och fördela till sjukvårdspersonalen. Utan att det skulle svida alltför mycket, funderade Gösta i sitt feberrusiga tillstånd.

Ungefär där fick Gösta ge sig mot antibiotikan och försvann in i ett rosenrött tillstånd.

Övertygad om att han till slut hamnat i en himmel full av änglar.