Den här morgonen känns det lite ljusare utanför fönstret, och för första gången på månader får jag en förnimmelse av att vi är på väg mot ljusare, varmare tider.
Livet pågår i en salig röra den här morgonen. Kattungarna jagar omkring, fram och tillbaka genom vardagsrummet. Jag värmer risgrynsgröt och ställer fram mackor, smör, pålägg och mjölk. Småprat med barnen vid frukostbordet. En skyndar iväg mot skolan, sen den andra.
Jag har lagt fram kläder kvällen innan. En svart långkjol jag inte haft på flera år, och en svart tröja. Svarta skor.
Ut till den väntande bilen. Jag, mamma och pappa reser mot Västerås. Begravning väntar.
Vi pratar om Anita i bilen, min faster som jag tillbringade så mycket tid med under min uppväxt. Hon var nästan mer som en farmor, 16 år äldre än min pappa och med en varm, trygg famn hemma i det ombonade radhuset där jag spenderade många sommarlovsdagar. Minnesbilderna glimmar till, som vackra pärlor bevarade i hjärtat. Oboy och mackor vid köksbordet. Katten Skrållan och Charles hjärtliga skratt. Sopnedkastet i köket där jag var övertygad om att vi kastade över mat till grannarna Luffas och Margareta på andra sidan av radhusväggen. Allt skojande och den ständiga glimten i ögat. Promenaderna till smått-och-gott-affären där jag fick handla för en liten slant. Färska bullar och spring i vattenspridaren på gräsmattan. Den mjuka soffan och barnprogrammen på tv:n.
Och inte minst Anitas vackra, säregna handstil på mängder av vykort och brev genom åren.
Nu hade hon fyllt 88 och hennes älskade Charles hade gått bort en tid innan.
Livets gång, så är det ju. Men med sig tar de ju skärvor även av oss som stannar kvar ett tag till.
Sorgen och saknaden är ju det vi får lägga in som insats för att vi älskar. För att vi låter människor komma oss nära, och tillåter oss att leva våra liv i andra människors värme.
Längs med E18 tar sig solen upp över talltopparna och ger hopp om en ny vår så småningom.
Kapellet, sången. Avskedet vid graven på kyrkogården. Minnesstunden efteråt.
Sen hemåt igen. E18, granar och tallar i det ovanligt generösa januariljuset. Planera inför middagen ikväll, räcker potatisen eller måste jag köpa mer? Ett sms som berättar att ett paket har levererats hem till trappen, med kattmat, klösbrädor och en leksaksmus. Allt som bara pågår, som fortsätter att pågå, och glädjen i det.
Det jag tänker är att det bästa vi kan göra för att hedra dem som gick före oss är just att fortsätta leva, fortsätta låta andra människor komma oss nära, släppa in, dela med oss, finnas där så som de fanns för oss.
Att uppskatta vardagen men inte låta den skymma sikten för varandra.
Vila i frid faster Anita, och tack för allt du gav. Det lever kvar.