Statens budget skulle ha gått med 91 miljarder kronor plus i fjol enligt prognoserna. Dessa var dock galet fel och det blev till slut över 70 miljarder mer än så, berättade Riksgälden häromveckan.
164 miljarder kronor plus och den nu lägsta statsskulden på många decennier och detta samtidigt som kommunala förvaltningar räknar på vilken verksamhet man har råd att ha kvar under året – och kommunpolitiker som – om de ens vågat börja prata om det stundande stålbadet – dels försöker lugna kommuninvånarna att nödvändiga besparingar förhoppningsvis inte kommer att märkas så mycket och att man hoppas på ”effektiviseringar” av verksamheten.
Vi har pratat kommunal prisinflation tidigare på ledarplats. 2023 är inte första året inflationen rusat, men väl första året inflationen rusar och kommunerna inte kan räkna med att få hjälp från staten.
Det betyder att allt tjafs kring vilket partis budget som skulle ge mest pengar till de mjuka verksamheterna blir … ja, nästan poänglös. Pengarna kommer inte att räcka. Speciellt inte som behoven, parallellt med de minskande resurserna, kommer att fortsätta öka.
Skolor över hela landet har börjat rapportera om hur barn i allt högre utsträckning äter dubbla portioner under skollunchen på fredagarna – och kommer till skolan hungriga på måndagarna. När vi vanligtvis pratar om skolans kompensatoriska roll brukar det handla om att stötta kunskapsinlärningen för barn från studieovana hushåll. 2023 kommer det att handla om något så basalt som att kompensera för bristen på mat hemma …
Det finns inte heller luft i verksamheternas ekonomier som kan ”effektiviseras bort”. Den här ständiga effektivisering som speciellt högerpartier kräver av offentliga verksamheter betyder bara att färre personal tvingas göra mer på samma tid, och ofta med lägre kvalitet på förbrukningsvarorna.
Varken det politiska styret eller oppositionen kan hållas ansvariga för vare sig den rusande inflationen, kostnadsökningarna som följer på den i de kommunala verksamheterna – eller att kommunen får kraftigt minskade statsbidrag istället för välbehövliga uppräkningar. Den nya regeringen krymper exempelvis den förra regeringens statsbidrag till äldreomsorgslyftet kommande år – för att helt ta bort det 2025. Det är miljontals kronor som försvinner från Karlskoga.
Då blir det förstås fasligt intressant att höra om högerstyret vågar tala klarspråk och lägga ansvaret för nedskärningarna som de kommer att tvingas administrera, på partikamraterna i regeringen.
Staten gick plus 164 miljarder kronor i fjol. För att rädda kommunerna och regionerna från nedskärningar under den pågående krisen hade det räckt med ynka 10–15 procent av det i extra statsbidrag. Men högerregeringen vill inte.
Susanne Sjöstedt