Fyra Karlskogapoliser åker inom kort till Stockholm för att förstärka polisen där i skuggan av en skrämmande våldsspiral med skjutningar och sprängningar. De hör till det hundratal ingripandepoliser som kommer från övriga landet för att bistå huvudstaden.
För KT-Kuriren berättar Karlskogapolisen Andreas Svahn att intresserade poliser fått anmäla sig och att ”de flesta tycker det ska bli spännande och få göra något annat och att få hjälpa till”.
Utmärkt. Det är förstås vettigt att en nationell polismyndighet flexibelt använder alla resurser som finns tillgängliga i en pågående kris och flyttar runt folk efter behov. Och trots att den bakomliggande orsaken är svår att spinna positivt, blir det säkert en positiv bieffekt för de lokala poliserna som får chansen att lägga nya erfarenheter i ryggsäcken.
Men ändå. Att poliser runt om i landet, om än tillfälligt, måste förstärka i Stockholm är ju ett tecken på nåt bortom ”det är mycket som händer på den kriminella fronten i Stockholm just nu”. Förmår detta hjälpa till att dra fokus till en verklighet där huvudstaden på punkt efter punkt helt enkelt inte är kapabel att klara sig själv – och sen har mage att gnälla över ”orättvisa” utjämningssystem?
Häromåret visade en kartläggning av Stockholms handelskammare att var femte person som i dag jobbar i ett samhällsnödvändigt yrke i Stockholm inte har råd att bo ens inom tio mil från stan.
Där alla andra polisregioner växt under de senaste åren, var och en med hundratals nya poliser, är utvecklingen den rakt motsatta i Stockholm. I Stockholm klarar man i dag exempelvis inte av att rekrytera poliser eftersom det inte går att bo och leva där på en polislön.
Ändå fortsätter den konstgjorda andningen på din bekostnad som bara förstärker dessa problem. Myndigheter som öppnas, myndigheter som flyttas och allt det medför i underleverantörer. Välbetalda arbetstillfällen i tusental förflyttas i en ständig maktkoncentration från resten av landet.
Och den jobbigaste delen av det är alla unga människor som mindre kommuner runt om i landet lagt så mycket resurser på att ta om hand och utbilda under 20 år och som sedan, så fort de gått från att kosta skattepengar till att bidra med skattepengar, försvinner därifrån.
Genom att flytta alltfler kvalificerade jobb till storstäderna dräneras de mindre kommunerna inte bara på välutbildade utan även på befolkningsunderlag som motiverar för staten att hålla serviceinrättningar öppna.
Det blir en ond cirkel. De utbildade kan inte stanna för att de kvalificerade jobb de vill ha flyttar – och bakom sig lämnar de ännu sämre möjligheter för nästkommande generation att få samma utbud av grundläggande service och chanser till jobb.
Hur kan vi fortsätta spä på en samhällsutveckling som bara har negativa konsekvenser? Det är ett problem större än, om än inte lika explosivt, som gängkriminaliteten.
Susanne Sjöstedt