Sen en dag tillbaka är jag mamma till två tonåringar. Jack fyllde 13 igår, denna speciella ålder när så mycket händer. Milo blir snart 15, och jag följer just nu deras steg ut mot det som så småningom ska bli vuxenvärlden.
För Jack kommer året som trettonåring att innebära byte från mellanstadiet till högstadiet, från Strömtorpsskolan till Stora Valla. Ny klass, nya vänner. Det kommer också att innebära tuffare matcher på fotbollsplanen, och inte honom emot. Men fler och fler utmaningar ligger där och väntar.
Kraven blir större. Att börja högstadiet är något helt annat, och även om jag är övertygad om att Jack är redo för den förändringen så förstår jag att den kommer att påverka hans tillvaro. Vilka blir de nya klasskamraterna? Kanske kommer han att växa två decimeter på ett år, eller inte alls. Tretton år - det är så mycket som kan hända, och inte hända, som just där och då känns så stora och viktiga. Och det är de ju – viktiga. För dom som är där, mitt i det.
Som vuxen vet man ju att det kommer så mycket mer. Allt står inte och faller på just hur det känns när man är 13, 14 och 15 år. Men jag är glad att jag minns, väl, hur starka känslorna var. Hur mycket allt betydde. Det är en tid då ett sommarlov fortfarande är oändligt, då det kan vara så galet jobbigt att missa en speciell övernattning med kompisarna för att det känns som att det är den enda övernattningen som nånsin kommer att vara viktig, i hela livet.
Jag älskar att vara med mina söner och spenderar gärna massor med tid med dom, och tack och lov verkar dom fortfarande gilla att hänga en del med mig. Men jag vet ju också att det som händer nu i tonåren är livets gång, att de klarar sig mer och mer själva, och mycket tid går åt till att vara med vänner. Det blir mer och mer träningar, matcher och tävlingar med fotbollen och simningen. Dom har bankkort och swish och navigerar sig fram i tillvaron i mångt och mycket på egen hand. Självklart är de fortfarande barn, också, och behöver fortfarande sina föräldrar. Men det är stor skillnad på bara några år. Precis som det ska vara.
Och jag tänker att det bästa jag kan göra är att finnas här som en stadig punkt, som både kan serva med mat och tvättade kläder ett tag till men också förhoppningsvis för alltid vara deras hamn i stormen. För stormarna kommer ju att komma. Hur gärna jag än hellre hade velat slå in evigt skydd mot allt ont till Jack i födelsedagspresenterna - istället för fotbollströjan och Arsenal-vattenflaskan - så går det ju inte.
Dom måste ut där och göra sina misstag, ta några törnar av livet, men jag hoppas såklart på ännu mer skratt, roligt galna upplevelser och att alla deras drömmar slår in. Och jag ska göra allt jag kan för att dom alltid ska veta att deras mamma alltid finns där, beredd att krama, laga våran speciella fläskfilé med gräddig sås precis när dom vill, och sätta plåster både på skrubbsår och trasiga hjärtan.