Vägrar man lära sig svenska efter att ha varit i Sverige i ett par år, borde man tvingas betala extra för ett sjukvårdsbesök om man behöver tolk. Det är budskapet SD kablat ut länge.
Alla som är i behov av tolk i kontakt med myndigheter, har rätt till det enligt svensk lag. En myndighet förväntas anlita tolk i kontakt med personer som inte behärskar språket.
Det är logiskt, det är rimligt att alla förstår varandra i myndighetsutövning.
Men det skaver i SD:s hela väsen. Runt om i landet har partiet motionerat om att dra in rätten till tolk, eller i alla fall ta betalt för den, för alla som misslyckats lära sig svenska tillräckligt snabbt. Så viktig är frågan för partiet att de såg till att få in den i regeringsöverenskommelsen med M, KD och L.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) konstaterade dock rätt snabbt att detta skulle bryta mot en hel rad lagar, så hittills har inget hänt.
Frågan aktualiserades dock igen när SD och M i region Stockholm i helgen gick ut med ett skarpt förslag att införa en tolkavgift i sjukvården på 500 kronor.
De ville väl få fart på debatten igen och avleda uppmärksamhet från regeringens många misslyckanden till något de känner sig säkra på att regeringsunderlagets väljare ska gilla: ännu ett av de där förslagen som fokuserar på att göra det ytterligare lite jävligare för utlänningar.
Protesterar nån från vänster kan man alltid höja tonläget genom att anklaga dessa för att tro att utlänningar är för dumma för att lära sig språk – eller kanske framhålla hur man själv faktiskt inte fick tolkhjälp efter benbrottet i Thailand på semestern och det funkade ändå.
Poängen påstås vara en omsorg om skattebetalarnas pengar – och att skapa ”incitament” för att lära sig svenska.
Och det är ingen tvekan om att det är bra om alla som vill leva i Sverige lär sig svenska, vilket de allra flesta också gör. Men att det skulle vara villkoret för att få tillgång till vård på samma villkor som alla andra, är alltså inte okej.
Det är också en dörr vi förmodligen inte heller vill öppna, där vi börjar differentiera tillgången på vård eller kostnaden för den efter godtyckliga principer om vem som ”ansträngt sig tillräckligt” – och vem som inte gjort det. Är det då cancervården till rökaren eller hjärtvården till den överviktiga som borde föranleda lite högre egenavgifter?
Sen förstår nog de flesta att det här inte finns så mycket pengar att hämta som högern vill ge sken av. Inte bara för att administrationen skulle öka utan för att patienter som väljer bort tolk på grund av ekonomi, vilket många lär göra, riskerar få fel vård och behöva fler vårdtillfällen. Behovet av dyrare avancerad vård lär då också öka.
Men så var det aldrig huvudpoängen. I grund och botten handlar det som vanligt bara om att piska upp förakt och misstänksamhet mot utlandsfödda.
Susanne Sjöstedt