Jag hade inte riktigt förstått hur mycket jag hade saknat skogen. Inte förrän nu, när jag med försiktiga steg har börjat att återta den.
Jag har aldrig sett mig som någon typisk naturmänniska. Har nästan aldrig plockat svamp och absolut inte bär. Jag har bott i både Stockholms och Londons innerstad och älskat det, och kan ytterst lite om träd, löv och olika slags mossa.
Men med åren har naturen liksom nästlat sig in. Jag har ett tydligt minne av min första “frälsningsperiod”, det var 2005-2006 när jag började spendera mer och mer tid i Degerfors igen, efter att ha varit härifrån i tio år till förmån för storstadsliv och karriär. Men så inföll de där händelserna som gjorde att livet bytte riktning, inte i en tvärvändning utan mer som en långt, långt utdragen kurva. Tsunamin i Sydostasien hände, och som Expressenjournalist jobbade jag enormt mycket med katastrofen under ett helt år, dels på plats i Thailand och dels hemma i Sverige. Samtidigt blev mamma svårt sjuk och det var väldigt nära att vi förlorade henne.
Jag åkte hem allt oftare, för att vara med mamma men också för att vila från alla intryck. Jag gick promenader, längs Degernässtranden och vidare uppför Ramshöjdsbacken. Jag satt däruppe och tittade ut över Möckeln. Skogen omkring mig, sjöns vidsträckta vatten framför.
När jag växte upp i Degerfors har jag inget minne av att jag någonsin direkt njöt av naturen, och jag var en usel scout under den korta period jag testade på det. Men just därför kanske jag minns känslan så väldigt tydligt, när jag satt där på Ramshöjdens topp och hemma fick en helt ny innebörd för mig.
Jag andades igen. Jag hade hunnit bli 28 år och livet hade farit fram väldigt snabbt dittills. Men här, vid skogen och sjön, började jag långsamt, långsamt släppa på gaspedalen.
Sen dess har naturen fått en allt viktigare roll i mitt liv, även om jag fortfarande varken plockar svamp eller bär. Under alla våra resor har vi vandrat en hel del, tältat i regnskogen, njutit av storslagna vyer, cyklat bland risfält och vandrat vid foten av en vulkan. Härhemma har vi sovit i vindskydd och tältat vid små skogssjöar.
Och för egen del blev skogen en viktig del av terapin under en tuff tid för några år sen. Jag vet inte hur många varv jag har gått runt sjön Gryten, men det är många.
Sen blev det ett uppehåll, jag varken reste till naturen eller nyttjade den jag hade omkring mig i någon större utsträckning. Förrän en vän frågade om jag ville med ut på en promenad för ett par veckor sen, och vi på måfå gick mot skogen några minuter från mitt hus. Just där har jag nästan aldrig gått tidigare, men kärleken till Högbergskärret och stigarna i skogarna runt omkring blev ögonblicklig. Sen dess har jag gått där ett antal gånger redan, och just det där att få dra in skogsluften i lungorna, gå in på en ny stig där man inte gått förut och plötsligt komma fram till en oväntad glänta – som jag hade saknat det. Så den här våren tänker jag ta tillbaka skogen till mitt liv på allvar, och förhoppningsvis aldrig släppa den igen.