Emilia Gustafsson är utbildad civilingenjör i maskinteknik. Nu arbetar hon som projektledare på Saab Dynamics i Karlskoga – som enda kvinna på sin avdelning.
– Jag har alltid dragits till utmaningar, och kanske anpassar man sig lite men jag upplever alltid att jag blir lyssnad på, säger hon.
Ingenjörsyrket i historien: ”Olämpligt för kvinnor”Emilia Gustafsson växte upp i Striberg utanför Nora. När hon var liten hörde hon ofta hur de provsköt från skjutfältet som sträcker sig hela vägen från Bofors upp till skogarna i närheten av där hon bodde.
Som projektledare på Saab Dynamics i Karlskoga har hon nu själv varit med på skjutfältet för att testa vapen.
– Just nu är jag gravid och får inte vara där på grund av arbetsmiljön. Det smäller högre när man är på plats såklart, men ofta är man i ett skyddat utrymme med hörselkåpor, säger hon.
”Inte din grej”
Som liten var Emilia sportintresserad och spelade både fotboll och innebandy. Hon tyckte att samhällskunskap var lättare än matte och teknik, ändå valde hon det naturvetenskapliga programmet till gymnasiet.
– Jag har alltid dragits till utmaningar. Teknik kan vara ganska komplext och har därför varit mer intressant, säger hon.
Likadant tänkte hon när det blev dags att vidareutbilda sig.
– Jag funderade lite och tänkte att ingenjör, det verkar svårt. Jag testar det, säger hon.
Hon fortsätter:
– Jag hade en mattelärare på gymnasiet som sa att, Emilia, det här med matte, det är inte riktigt din grej. Det här bet sig kvar och jag tänkte att jag ska visa dem, det är det visst.
Hon tillägger sedan att matteläraren hade försökt förklara något som hon inte förstod just då.
– Det är ryckt ur sitt sammanhang såklart och han uttryckte sig lite dumt. Men sen visade det sig att det var en jättelyckträff och jag trivdes väldigt bra på universitetet.
Hon läste till civilingenjör på Chalmers tekniska högskola i Göteborg och arbetade sedan i Göteborg ett tag efter utbildningen. Sedan började hon längta hem och fick då jobb som trainee på Saab i Karlskoga.
Nu har hon arbetat här i tre år och sedan omkring 1,5 år tillbaka jobbar hon som projektledare. Den som håller ihop teamet som utvecklar en produkt.
Mest har hon jobbat med olika missilsystem och i arbetet tar hon bland annat reda på kundens behov för att sedan översätta dessa till tekniska krav. Det kan bland annat handla om att produkten ska kunna bäras av max två personer eller kunna klara av en viss miljö. Teamet utvecklar sedan en design för att möta dessa krav.
I och med kriget i Ukraina har vapenindustrin fått större fokus än tidigare.
– Jag tycker att vi fyller ett större syfte: att man som land ska kunna försvara sig och då är det bra att kunna göra det med bra grejer. Det är det vi bidrar till, säger hon.
Enda kvinnan
Just nu leder hon ett team med tolv medarbetare som består av olika kompetenser, bland annat inom mekanik, elektronik, programvara och konstruktion.
Hon ser det som att alla i en grupp har olika kompetenser och tillsammans är de små pusselbitar i en helhet. Alla bidrar med sin specifika kompetens.
– Det har alltid intresserat mig att hålla ihop och driva på en grupp. Att ta sig mot ett gemensamt mål, att vi gjorde det tillsammans, den känslan är den skönaste jag vet.
I hennes team är det 25 procent kvinnor, men på projektkontoret där hon jobbar är hon den enda kvinnan av drygt tjugo anställda projektledare.
– Jag är både tjej och yngst, så om det finns någon annan tjej där ute så är det bara att söka sig hit, säger hon.
Hon tillägger också att hon själv inte fokuserar så mycket på själva könsfördelningen på sitt jobb och ser det inte som särskilt stereotypt.
– Jag har ju aldrig testat något annat och på något sätt anpassar man sig väl till de manliga normerna, men anpassar sig gör man nog oavsett var man är, säger hon.
Hon funderar lite och tillägger sedan:
– Sen kan jag uppleva att man får vara mer tydlig. Ta bort ord som ”lite” och ”kanske” från språket till exempel, och eftersom en kvinna har ljusare röst kan man behöva trycka till lite mer. Men jag upplever verkligen att jag blir lyssnad på.
Läs mer: