En stundens ingivelse och ett inte helt genomtänkt beslut. På ett ögonblick förändrades Emmys liv när hon utan hjälm på huvudet hoppade upp på sin ponny. Bara sekunder efteråt ramlade hon av och slog huvudet i en sten.
Vi sitter runt köksbordet hemma hos familjen Hallblad i Linnehöjden. För andra gången på bara några år sitter Emmy, som nu blivit 18 år, mitt emot mig och berättar hur hon återigen sett döden i vitögat.
Då, förra gången för nästan fyra år sedan, pratade vi om hur hon bara tio månader gammal fick leukemi och hur hon genom tuffa och långa behandlingar blev frisk och om de svårigheter hon stött på i livet därefter, men också om allt det positiva hon hade framför sig. Hon hade, efter att kämpat sig igenom grundskolan, kommit in på sin drömutbildning när hon antagits till det nationella ridgymnasiet på Lillerud utanför Karlstad.
Idag har det positiva förvandlats till det omvända, trots att hon mot oddsen än en gång lurat döden.
– Jag har förlorat mina vänner, jag har förlorat min drömutbildning, jag har förlorat mitt körkort i alla fall ett år, säger hon och fortsätter:
– För mig har jag inte vunnit mitt liv, jag har bara förlorat en massa saker.
Olyckan
En varm och solig sommardag hade passerat. Emmy, hennes pojkvän Daniel, bror Felix, svägerska Ronja och tre vänner var hemma på gården i Linnehöjden utanför Karlskoga.
Föräldrarna Roger och Lillette hade åkt till Ullared med vänner och skulle stanna borta över natten.
Under dagen hade familjens hästar gått i beteshagen. När kvällen kom gick Emmy och två av vännerna ner för att släppa upp dom i en annan hage. Då, på ren impulsivitet, hoppade Emmy upp på den ena ponnyn, utan hjälm på huvudet.
Och när en av de andra hästarna biter till ponnyn i rumpan var katastrofen ett faktum. Ponnyn for iväg i hagen med Emmy på ryggen, utan något att hålla sig i. Bara sekunder senare var ridturen över när hon efter en luftfärd landar med huvudet före på en sten som sticker upp ur marken.
Emmy själv minns inget från olyckan.
– Sista minnet från den dagen var när vi badade i poolen, 12 timmar innan. Jag minns att vi badade och sen förberedde middagen, säger hon.
Vännerna sprang fram och en omtöcknad Emmy får ur sig att hon har ont i huvudet, båda fötterna och har svårt att andas. Sen tappade hon medvetandet.
När hennes bror, svägerska och pojkvän kom ner till hagen försökte de först få Emmy kontaktbar genom smärtstimulering, men när reaktionerna uteblev ringde de 112 och la henne i framstupa sidoläge.
Samtidigt 50 mil söderut befann sig föräldrarna Roger och Lillette på campingplatsen i Ullared. De hade ätit middag efter en lång shoppingdag och kvällen hade övergått till natt. Fortfarande ovetande om vad som hänt hemma på gården.
När ambulansen anlände intuberades Emmy på plats innan de begav sig av mot USÖ. I en efterföljande bil åkte hennes pojkvän, bror och svägerska medan vännerna stannade kvar på gården och tog hand om djuren.
På USÖ kunde man snabbt konstatera att Emmy slagit i huvudet så hårt att hon fått en hjärnblödning, men ingen fraktur. Blodet som hade samlats innanför skallbenet tryckte hjärnan åt höger, något som behövde opereras omedelbart.
Då ringde storebror Felix till föräldrarna.
– Jag minns att han sa ”vi har haft en jättebra dag, men det har hänt en olycka och Emmy ligger på operationsbordet”, säger Lillette.
Resan mot Örebro
Klockan tre på natten satte sig Lillette och Roger i bilen för att köra den långa vägen upp till Örebro. På vägen försökte de ringa till Felix, men när ingen svarade anade de det värsta.
– Jag tänkte att han inte vågade svara för att han inte ville ge oss beskedet att Emmy inte fanns med oss längre, minns Lillette.
Halv sju på morgonen anlände de till Örebro, men synen som väntade dom kunde de aldrig i sin vildaste fantasi föreställa sig.
Inne på ett rum på intensiven låg deras Emmy. Hennes långa, mörka och lockiga hår var helt avrakat på ena sidan helt. I hennes mun satt en andningstub och överallt övervakades hon av maskiner som i otakt pep och tickade när alla värden noggrant kontrollerades.
– Jag fattade inte vad det var jag såg framför mig. Men sen gick det ganska snabbt upp för mig hur illa det var, säger Lillette.
Läget var ovisst och kritiskt. Ingen visste vilken omfattning skadorna hade gjort, vad det skulle innebära för Emmys framtid. Skulle hon vara sig själv när hon vaknade, men den stora frågan var: Skulle hon ens vakna?
Ett av de första minnen föräldrarna har av lite hopp var när de klev in i rummet på IVA och en sjuksköterska på plats talade om att det märktes på Emmys värden att hon reagerade på deras röster.
Under de kommande tre dagarna gjorde man lika många försök att väcka henne. Och på tredje försöket var andningen tillräckligt stabil för att kunna koppla ur respiratorn.
I en bok som vården och föräldrarna skrivit i för att ge Emmy minnen från de dagar hon nu inte kommer ihåg något från kan man läsa:
”Tisdag: Klockan 13.00 vaknade du, helt underbart! Du kämpar på i världsklass! //Pappa”.
Boken har hon fått med sig hem, men än har hon inte vågat läsa i den.
Sången ligger Emmy varmt om hjärtat och när hon kort efter uppvaknandet tog ton drog alla en lättnande suck.
– Vet du vad jag gjorde när jag vaknade upp? frågar Emmy när hon vänder sig till mig. Utan att vänta på svar börjar hon att sjunga samtidigt som hon börjar knäppa i takt med fingrarna:
– Always look at the bright side of life..... När jag gjorde det tänkte mina föräldrar: ”Engelskan sitter i alla fall”, säger hon med ett leende.
– Ja, vi visste ju inte om du skulle kunna prata, säger Lillette.
– Vi har haft tur, fortsätter Roger.
Kan du se det som att du haft tur?
– Nej, jag kan säga det, men jag kan inte se det så. För mig har jag inte vunnit mitt liv, jag har bara förlorat en massa saker och vänner, svarar Emmy och fortsätter:
– Eller jag har Filippa kvar. Hon är den enda kompisen som funnits där i alla lägen och som inte lämnat mig i sticket.
När Emmy väl hade vaknat till efter dagarna i respirator väcktes hon varannan timme dygnet runt för att personalen ville kolla av hennes status med kontrollfrågor om hon visste sitt namn, var hon var, vilket år det var och så vidare.
Från uppvaknandet flyttades hon till Nima, en avdelning där man är specialiserade på just hjärnskador. Därefter hamnade hon på avdelning 26.
Emmys väg tillbaka är och har varit lång och mödosam. Utöver familjen och vännen Filippa har hennes pojkvän Daniel hela tiden funnits med och stöttat Emmy i hennes rehabilitering.
– Daniel har varit med varje dag, helt otroligt. Han har varit jättestark som åkt in och sett henne med alla slangar och allt, säger Lillette.
Hugg
Även om Emmy blev väl omhändertagen i vården finns många, både frågetecken och utropstecken från Lillette och Roger om hur informationsflödet varit och i flera fall bemötandet.
– Klockan tre åker vi från UIlared, ingen ringer från vården. Inte en enda gång, det är ganska skrämmande. Det är något som jag alltid haft som en trygghet – att vården alltid ringer. Men inte ett ljud, säger Lillette.
Första natten efter olyckan fick de sova hos Emmy och när de natt två frågade om det fanns möjlighet att få turas om och sova en stund i anhörigrummet fick de veta att ”det var minsann inget hotell”.
– Jag hade kunnat sova i väntrummet, men var rummet ledigt så kunde vi väl få ligga där. Det kändes som om det var lite hugg på oss, säger Lillette.
– Dom som jobbade tyckte att vi skulle åka hem och vila, men vi sa att vi hörde vad som sa men att vi inte kommer göra det. Vi ville förstås vara i närheten tills dess att hon vaknade upp, säger Roger.
Efter en stund visade det sig att rummet var ledigt och de fick nyckeln.
– Det var en massa tjafs för ingenting, säger Roger.
Ett annat tillfälle kom när Emmy skulle flyttas från IVA till Nima. Det enda information som de fick innan alla instrument kopplades ur och man i rask takt förflyttade henne och sängen var att det skulle ske. På plats fick de ett bryskt uppvaknande.
– En sköterska vänder sig till oss och säger ”Bara så ni vet, det är andra regler som gäller här. Från och med idag får ni träffa henne på anhörigtiden - 30 minuter om dagen”, säger Lillette.
– Och du reagerade inte först för du såg dig inte som anhörig utan mamma, hon var ju inte myndig, säger Roger.
Dagen efter fick de träffa en annan sjuksköterska som kunde förklara på ett annat vis, att Emmys hjärna behövde lugn och ro för att läka.
– Det är klart jag fattar då, jag vill ju att hon ska läka. Men det var så dumt. Jag respekterar att de jobbar och vill sköta sitt, men man kan faktiskt vara trevlig, säger Lillette och tillägger:
– Men stora delar av personalen var helt underbara.
Minnesförlust
När Emmy själv tänker tillbaka på vad hon minns från tiden efter olyckan är det relativt tomt på minnen från olycksdagen och de efterföljande två veckorna.
Något som hon märkte tidigt var att trots att hon kände igen både föräldrarna, brodern och pojkvännen till utseende så är det som om hon inte känner dom.
– Jag visste vilka dom är, men kunde inte minnas hur dom var så jag fick liksom lära känna dom på nytt, säger hon.
Kan du uppleva att era relationer har ändrats något?
– Ja, så är det . Pappa och jag har blivit bästa vänner, det var vi aldrig förut, säger hon och Roger instämmer.
Under kontroll
En månad efter olyckan fick hon komma hem, men var fortfarande i behov av hjälp under dygnets alla timmar eftersom hon inte kunde gå själv och dessutom hade dålig balans.
– Vi var livrädda att hon skulle rulla ur sängen och slå i huvudet, för att inte tala om när hon skulle duscha. När hon sov fick Daniel vara bromskloss och var det någon gång han inte var på plats, la jag mig bredvid henne i sängen, säger Lillette.
Har du själv varit rädd för att slå i huvudet?
– Nej, det är bara alla andra som varit oroliga. Själv har jag känt det som att jag har allting under kontroll, säger Emmy med ett litet leende.
När pappa Roger frågar om hon verkligen tror på det så backar hon lite och menar att ibland tänker hon efter, men att hon oftast känner det som att hon har kontroll.
– Återigen så har det med din skada att göra, att du inte själv känner, säger Lillette.
Utöver artärbrottet i hjärnan har hon drabbats av daiskador (nerverna), hon har försvagningar i vänster sida, vänster öga skelar och hon har nedsatt hörsel. Dessutom har man koll på hjärtat då hon går med konstant hög puls.
Lillette förklarar också att en del av skadan som Emmy har efter olyckan är att hon har svårt att förstå vad hon varit med om.
– Hon hör vad vi säger, men inser inte riktigt. Men det kommer komma och det har kommit tillbaka successivt.
Emmy beskriver sig själv som att hon före olyckan var ganska orolig för hur omgivningen skulle uppfatta henne.
– Jag har lite svårt att sätta ord på det, men jag var mer försiktig och lite introvert. Nu är jag snarare extrovert. Jag säger rakt ut vad jag känner och tänker, säger hon och fortsätter:
– Det är inte alltid så populärt, men det är också skönt att inte längre vara rädd för att säga saker som jag känner.
Att överleva är stort, men det är långt ifrån guld och gröna skogar. Att som 18-åring behöva lära sig leva på nytt och med en hjärnskada är ingen enkel uppgift.
Hon stod med en fot i vuxenvärlden, hade bara ett år kvar i skolan och med det en härlig student att se fram emot när ett ögonblicks impulsivitet förändrade hennes planerade framtid lika fort som ett korthus blåser omkull i vinden.
Idag studerar hon enstaka ämnen på Folkhögskolan i Karlskoga, hon mår dåligt över sin situation och hur mycket som påverkats av olyckan. Hon är helt öppen med att hon har drabbats av en hjärnskada och är väl medveten om att hon inte riktigt är densamma som tidigare. Och att man i nuläget inte säga något om skadans omfattning.
Hennes efterlängtade utbildning på Lillerud tvingades hon sluta. Och hon har varit och är fortfarande djupt ledsen över att inte få ta studenten, åka flak och gå på bal.
Nedstämdheten har också gjort att hon i nuläget inte har vare sig ork eller motivation att hålla på med hästar, eller ens sin egen häst.
– Skolan är det jobbigaste. Och alla vänner. Mitt korta hår är också jobbigt, men inte alls mitt största problem för det är körkortet, sen skolan och därefter mina vänner. Allt sånt har jag blivit av med, det är jättetråkigt, säger Emmy.