De svenska matpriserna ökar snabbast i Norden, mer än 20 procent på ett år. Hushållens ekonomi är mer ansträngd än på 20 år. Då ”tipsar” Riksbankschefen Erik Thedéen oss konsumenter att inte acceptera ”de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser”. Statsministern ber oss att ”bita ihop”. Finansministern slår ut med händerna och förklarar att ”staten inte kan kompensera för allt”.
För allt? För nåt! Var är regeringens krispolitik? Vad är regeringens krispolitik när speciellt ekonomiskt svaga barnfamiljer har svårt att sätta mat på bordet?
Att jämföra priser mellan Kronhallen och Pekås i Degerfors eller räkna på om det skulle löna sig att göra veckohandlingen på Lidl istället för på Coop eller Willys i Karlskoga, har folk rimligen gjort länge. Att bara köpa frukt och grönt som är i säsong för att slippa betala 90 kronor kilot för en paprika, är inget nytt inflationsfenomen för de flesta.
Jag minns ärligt talat inte när jag köpte en paprika senast. Men min markering som konsument har verkligen inte gjort mycket för att pressa matpriserna.
Du kan slösa antingen bensin och/eller tid på att flänga runt till praktiskt taget varje matbutik i länet utan att märka nån skillnad. Butikerna ägs nästan allihop av en av de tre stora matjättarna. Det blir inte mycket konkurrens av det.
Att det speciellt är priset på välling och barnmatsburkar som rusar nu är oroväckande. Ökningen bara för årets första två månader på dessa rätt grundläggande varor, ligger på tio procent. På viss välling uppemot 20 procent! Barn riskerar att gå hungriga – och regeringen svarar med att slå ut med händerna. Sorry, men vi har gjort våra prioriteringar!
Som krona på verket avslöjades igår att den som fått mest i elstöd fått 773 669 kronor de senaste veckorna. Det motsvarar normalförbrukningen för 50–75 vanliga villor. En person. Ett hushåll. 773 669 kronor.
Jag har funderat länge och väl över den förbluffande passiva regeringspolitiken tills polletten till slut trillade ner. Regeringen gör inget åt matpriskrisen eftersom de inte håller med om att det är en kris. För även om vad vi ser nu inte skett på det sätt regeringen planerat, blir effekten blir onekligen densamma som de tänkt sig.
Vi får bara en försmak av vad effekterna skulle bli för delar av befolkningen av det bidragstak och med det kraftigt sänkta löner för vad högern kallar ”enkla jobb”. Jobb våra föräldrar kunde ha och sätta mat på bordet, men som regeringen helst ser ligger och balanserar på dagens socialbidragsnivå – en nivå de förstås siktar på att pressa ner med, ja ungefär motsvarande matprisinflationsnivåerna.
De fattigaste svenskarna ska, oavsett om inflationen ligger på 0 eller 20 procent, inte ha råd med färska grönsaker och frukt – och får acceptera att leta kantstötta konserver och gamla matvaror till nedsatt pris i mataffären. Allt för ”arbetslinjen”.