Vi blir stående och pratar en lång stund, även efter att Frost-ryggsäcken och pusslet med motiv från Gotland har slagits in i paket med blommiga papper och rosa snören.
Hon är en kund i min butik, som bara kunde ha kommit och gått, men som blev kvar genom ett samtal som kom ner på djupet, om än lite kort, men som ändå berörde så mycket.
Dagen innan har jag gjort en intervju med Mia Spendrup som är vd för Loka Brunn. Även det ett samtal som blev speciellt, och som berörde. Det reportaget gjorde jag tillsammans med en fotograf som jag förut aldrig hade träffat. Hon var ny praktikant på tidningen jag skriver för, och det enda jag visste om henne var egentligen hennes namn.
Men från första stund då jag klev in i hennes bil i Karlskoga, varifrån vi skulle samåka, så kände jag att detta var en kvinna jag direkt tyckte om. Jag hade förväntat mig en tjej på kanske 22, 23 år, som praktikanter ofta är. Inget fel i det såklart, men den här fotografen var bara några år yngre än jag själv. Hon hade massor att berätta, från ett långt yrkesliv i en helt annan bransch, och som nu hade lett henne vidare in i hennes stora intresse: fotografering.
Redan innan vi hade kommit fram till Loka Brunn var jag helt säker på att bilderna från dagens jobb skulle bli toppenbra. Under intervjuns gång så visste jag att fotografen och jag skulle se och känna samma sak, och att hennes bilder skulle skildra Mia Spendrup på ett sätt som skulle bli helt rätt till reportaget. Och att jag skulle komma hem med mycket mer energi än jag kunde ha anat innan.
Så blev det också, och jag ser redan fram emot nästa gång vi får jobba ihop.
För mig är det så fint att få blanda dessa nya möten, med nya människor, insikter och erfarenheter, med dem som finns där mer regelbundet. Jag är så oändligt tacksam för plingen i telefonen från ett nytt sms eller nytt meddelande på Messenger. Lina som föreslår en lunchpromenad i solen, Madde som vill kolla hur jag mår och berätta om senaste nytt från hennes horisont. Mamma som skickar bilder på en ny mat-skapelse bestående av smördeg, färskost, zucchini och timjan. Fatima som berättar om hur hon har det, och avslutar med den där goa emojin med tre hjärtan runt ett leende ansikte.
Under några dagar, en vanlig vecka i mars, så blir dessa kvinnor tillsammans en viktig kugge i det som får mina hjul att fortsätta snurra på. För det finns andra saker just den där veckan som är tuffa, och ganska jobbiga att hantera. Men den okända kunden, och Mia, My, Lina, Madde, mamma och Fatima skapade tillsammans – utan att de hade en aning om det – en bro som gick över trista vatten och vidare mot något annat.
Ibland är det nog så vi måste göra; att långsamt skapa ett helt pussel av de bitar vi har, istället för att på en gång sörja att helheten inte sitter direkt.