Det är svårt att avgöra vad som är mest uppseendeväckande i bombnedslaget att M och V i Degerfors vill sälja Stora Valla: försäljningsbeskedet eller att Anneli Mylly (V) och Anna Nordqvist (M), i ett uttalande hävdar att detta inte är speciellt anmärkningsvärt.
Inte minst reaktionerna efter beskedet motbevisar det sista påståendet.
För innan de två skickade ut sitt uttalande verkar de varken ha grundat beslutet i de egna partierna (herregud de får både Peter Pedersen och Roland Halvarsson efter sig!), diskuterat med oppositionen – eller ens NÄMNT för Degerfors IF:s styrelse om hur tankarna gått.
Alla fick ta del av beskedet på samma sätt som alla andra.
Det är, oavsett vad Mylly och Nordqvist hävdar, rätt ordentligt anmärkningsvärt och inte så lite respektlöst.
Det är fullkomligt obegripligt att den politiska instinkten hos styret var detta agerande. Och det är extra synd, för i sak är frågan om kommunens medfinansiering av elitidrotten en viktig fråga. En som, för att slippa en massa populistiska utspel, vore toppen om man kunde nå breda politiska överenskommelser om. Här har Mylly och Nordqvist skjutit sig i foten.
”Chockad” är ordet Degerfors klubbchef Lars Weman själv använder när han pratar med medierna efter beskedet.
– Vi har infört regelbundna möten med politiken men det har inte varit något som lyfts alls.
I det läget håller lokalpolitikerna låda om hur man vill hitta en köpare som tillsammans med Degerfors IF ”kan hjälpa klubben att utveckla varumärket och arenan”. Varför sker den diskussionen då över klubbens huvud?!
Varför inte ta snacket om hur idrott och politik FAKTISKT hör ihop? Och inte bara när stjärnor som Zlatan helt okritiskt i veckan tog den lilla diktaturstaten Qatar i försvar och plötsligt började låta som tidigare statsministern Göran Persson på besök i Kina hyllandes den ”politiska stabilitetens” – läs ”diktaturens” – påverkan på den ekonomiska utvecklingen i landet.
Nej, utöver det är det ju faktiskt så att de allra främsta finansiärerna av svensk idrott är kommuner och regioner.
Så det är i grunden politiker som i sina prioriteringar skapar förutsättningarna för den lokala idrotten, för både breddidrotten och elitidrotten, och detta handlar mer än något annat om … idrottsanläggningarna.
”Det finns nästan inga idrottsanläggningar där inte en kommun är involverad”, konstaterade Sveriges kommuner och regioner, SKR, i en rapport redan 2013. Men man noterar i samma rapport att kommuner som ofta varit positiva till att stötta idrott på högre nivåer, allt oftare ser elitidrottens krav krocka med lokala idrottspolitiska mål som till exempel främja goda motionsvanor bland barn.
DIF har, som klubben konstaterar i ett svar på sin hemsida, 450 ungar i sina ungdomslag. I en kommun med inte ens 10 000 invånare.
Visst, Degerfors IF hade inte varit något utan Degerfors kommun. Frågan politikerna måste ställa sig är väl vad kommunen vore utan Degerfors IF.